|
Post by martenfalk on Nov 21, 2019 8:45:42 GMT 1
Jag har glädjen att informera om att vi kommer att arrangera Europas enda festival för rysk 7-strängad gitarr i Mellösa (utanför Flen) mellan 12-15 juni. Det är en festival som visar upp den ryska gitarrens stora bredd och enorma repertoar. Det kommer att finnas gitarrer att låna och deltagare får varje dag lektioner av världens främsta experter på instrumentet. Det blir även seminarier och två konserter per dag. För er som inte är bekanta med den ryska gitarren och dess musik så kommer här en liten följetong: Del 1. Vi gitarrister klagar ibland över vår bristfälliga repertoar - framförallt är det bristen på riktiga romantiska verk för gitarr som många beklagat. Vid sidan av spansk nationalromantik så är det framförallt tre namn som dyker upp: Coste, Mertz och Regondi. Om sanningen skall fram så är många av dessa herrars verk kanske inte av allra högsta klass. MEN: det finns faktiskt en veritabel guldgruva av romantiska verk för gitarr - de tusentals som skrevs för den ryska gitarren. Jag tänkte därför starta en liten följetong:
Historien om den ryska gitarren.
Den ryska gitarren har sju strängar (minst, ibland har den extra basar) stämda i ett öppet G-durackord: (från 1-7) DHGDHGD. Den verkar har uppkommit på 1790-talet - det är i varje fall då som de tidigaste styckena för den ryska gitarren publiceras.
Enligt vissa 1800-talskällor så var det Andrej Sychra (1773-1850) som uppfann instrumentet. Detta stämmer av allt att döma inte men Sychra var utan tvekan den mest betydande personligheten inom denna tradition - han kallas ofta för den ryska gitarrens patriark. Han föddes i Vilnius och startade sin musikaliska bana som harpist. Inflytandet från harpan märks i hans inställning till gitarrtekniken då han hade en fäbless för campanella-skalor och en högt utvecklad arpeggioteknik. Överlag kan man säga att den ryska gitarrens musik och teknik låg långt före den europeiska gitarrens. Några exempel:
1. De använde alla tio fingrar (dvs även vänster tume och höger lillfinger).
2. Några av de tidigaste exemplen på konstflageoletter påträffas i denna repertoar.
3. De noterade noggranna fingersättningar för bägge händerna redan i början av seklet (detta blev vanligt i Europa först i början av 1900-talet).
4. Den ryska gitarrens musik innehåller ofta mycket fantasifulla fingersättningar i högt läge - inte sällan påminnande om Llobets hundra år senare.
5. De bästa styckena från Ryssland använde sig av ett högromantiskt tonspråk med avancerade modulationer långt, långt före västeuropeiska gitarrtonsättare.
6. Tvåsträngsdrillar användes flitigt i de flesta Ryska gitarrstycken c:a 150 år innan detta blev vanligt i Väst.
7. De första transkriptionerna av Bachs musik för gitarr (och även av Chopin) är från Ryssland.
Sychra publicerade över tusen stycken för rysk gitarr. Hans viktigaste bidrag är hans fyra monumentala konsertetyder publicerade 1817 med en speltid på c:a en halvtimme. Dessa är nyskapande på oerhört många sätt. Här spelar jag den första av dessa:
En ännu tidigare (en av de allra första att publicera musik för ryska gitarr) var Ignaz von Held (1766-1816). Här är en melankolisk Polonaise av denna tonsättare ur Mozarts generation:
|
|
peterd
Jag är en forumsnörd
Posts: 1,058
|
Post by peterd on Nov 21, 2019 12:16:49 GMT 1
Det här var intressant läsning. Har varit helt obekant för mig fram till nu. 😀
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 21, 2019 15:54:48 GMT 1
Det här var intressant läsning. Har varit helt obekant för mig fram till nu. 😀 Kul! Det kommer mera! Detta var bara inledningen!
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 22, 2019 6:50:43 GMT 1
Här kommer del två i Historien om den ryska gitarren
Andrei Sychras allra största betydelse låg i hans pedagogiska gärning. Man kan lugnt säga att i princip hela den ryska gitarrens tradition härstammar från honom – han levde ett långt liv (1773-1850) och hann ha ett stort antal elever. Alla de efterföljande gitarristerna och gitarrtonsättarna i Ryssland var antingen elever till honom eller elever till hans elever etc.
Sychras första betydande elev var Semion Aksionov (1784-1853). Han var en adelsman och officer och hade musiken egentligen enbart som ”hobby”. Här bör jag kanske inflika något om den ryska kulturen som skiljer sig markant från den i Väst. Det var så att den största delen av Rysslands befolkning bestod av slavar ”livegna”. Fria ryssar arbetade främst inom administration eller det militära – eller så var man godsägare. Konstnärliga yrken ansågs inte värdiga fria ryssar utan var förbehållna livegna eller utlänningar (Sychra räknades i egenskap av litauer som utlänning och kunde därför verka som professionell musiker). Alla de kända författarna, tonsättarna och musikerna från 1800-talets Ryssland var ”hobby-konstnärer” och hade ”respektabla” yrken.
Aksionovs främsta gärning låg ärligt talat inte inom komposition utan inom arrangerandets konst samt inom utvecklandet av speltekniken. Han arrangerade både folkvisor (med variationer) samt verk av Mozart och Beethoven m fl. Speltekniska uppfinningar av Aksionov är t ex hans ljudhärmande effekter – så tidigt som 1815 (i stycket La Chasse – jakten) härmar han trummor, trumpeter, fåglar, klockringning och kör). 1819 beskriver Aksionov för första gången tekniken med konstflageoletter och 1821 publicerade han detta som en viktig vetenskaplig upptäckt i en seriös politisk tidskrift. Han var annars en dyster och pessimistisk personlighet som mot slutet var missnöjd med sitt liv. Här är ett exempel på ett variationsverk över en rysk folkvisa av Aksionov – kanske ingen stor musik men ur teknisk synpunkt ett fascinerande utvecklande av campanella- och arpeggiotekniker:
Aksionov var i sin tur lärare åt en av de mest legendariska ryska gitarristerna: Mikhail Vyssotsky (1791- 1837). Han föddes som livegen men frigavs då han var 21 år. Som tillhörande den livegna klassen så kunde han ha musiken som sitt yrke. Han var en bohemisk figur. Som livegen hade han inte fått någon djupare bildning och han kombinerade intresset för klassisk musik som han fått av sin lärare med stora influenser från det folkliga musicerandet – framförallt från den romska kulturen. Han tillbringade nätterna med att supa och improvisera i tvivelaktiga sällskap. Det sades att han inte behövde turnera utan när han var pank så öppnade han bara fönstret när han satt hemma i sin lägenhet och spelade. Folk samlades då under fönstret för att lyssna och slängde in pengar till honom. Han var den första gitarrist (någonstans i världen) som arrangerade ett stycke av Bach. Hans stycken kan inte räknas som stora kompositioner men som nedskrivna fantasifulla improvisationer så är de engagerande och mycket populära i Ryssland och de är ofta arrangerade till sexsträngad gitarr. Ett exempel spelat av Alexey Zimakov – en av historiens mest virtuosa gitarrister:
Det var bland tonsättarna i nästa generation som den mest spännande musiken skapades. En avancerad och högromantisk musik. Denna återkommer jag till i nästa spännande episod av Den Ryska Gitarrens Historia!!
|
|
|
Post by niklasc on Nov 22, 2019 8:18:17 GMT 1
Jag håller med peterd. Det här var obekant för mej och väldigt intreessant. Ser fram emot fortsättningen
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 23, 2019 17:27:41 GMT 1
Den ryska gitarrens historia del 3 Bland Sychras elever som föddes runt år 1810 uppträder den första riktiga romantiska generationen (de var ju generationskamrater med Mendelssohn [f. 1809], Chopin och Schumann [födda 1810], Liszt [f.1811], Wagner och Verdi [1813]). Denna generation var i regel mindre intresserad av att skriva variationer över folksånger och de koncentrerade sig till största delen på romantiska miniatyrer som karaktärsstycken och etyder. En annan aspekt är att de kända tonsättarna ur denna generation inte var ”professionella” musiker som var tvungna att tjäna sitt uppehälle via lättspelade elevstycken och lättsålda arrangemang av populära operateman. De behövde därför inte kompromissa med sin konstnärliga integritet. Den äldste ur denna generation är Vladimir Morkov (1801-1864), förutom sin gitarristiska verksamhet så skrev han en berömd bok om den ryska operans historia. Han kan inte räknas till de största tonsättarna men hans många arrangemang för gitarrduo av Glinkas musik (han var god vän till Glinka) är mycket bra. Ett annat intressant verk är hans samling med 24 korta preludier i alla tonarter. En mycket originell herre var Fjodor Zimmermann (1813-1882). Han sades vara den kanske skickligaste av alla de ryska gitarristerna men han var framförallt improvisatör, detta märks på hans få bevarade stycken som ibland känns lite lösa i kanten. Men vissa små stycken är riktiga små juveler som t ex hans Capriccio samt hans Tyrolska vals – små romantiska miniatyrer av hög klass. De tre främsta tonsättarna ur denna generation var utan tvekan Nikolaj Alexandrov och framförallt Viasilij Sarenko och Alexander Vetrov. Denne sistnämnda är allra närmast mitt hjärta och får därför ett eget avsnitt lite senare. Nikolaj Alexandrov (1818-1884) var officer och nämns ibland som Sychras favoritelev. Han komponerade framförallt små tonpoem i en stil påminnande om Schumann och liksom denne har Alexandrovs små stycken oftast beskrivande titlar. Som gitarrist kan man tycka att Alexandrovs småstycken påminner om Mertz Bardenklänge men jag tycker att Alexandrov är mer intressant – framförallt harmoniskt. Här är ett exempel: Vasilij Sarenko (1814-1881) var god vän till Zimmermann och gav ut några av dennes verk, han var även elev till Sychra. Hans opuslista är kort - c:a 15 verk men tidvis av otroligt hög klass; jag tycker att Sarenkos bästa verk står ut som bland det bästa som skrivits för gitarr under hela 1800-talet (jag håller honom mycket högre än hans västliga kollegor som t ex Coste, Mertz, Regondi m fl). Den här etyden är en favorit: Sarenko var en nydanare som verkligen utforskade sitt instrument på ett sätt som starkt påminner om Miguel Llobet 80 år senare. Ett talande exempel är hans lilla Romans utan ord som på papperet ser fattig ut men om man följer Sarenkos mycket kreativa fingersättningar så blir effekten magisk (tycker jag). Hans sätt att blanda flageoletter med vanliga toner i melodin för tankarna till Takemitsus sätt att skriva för gitarr 150 år senare. Här är noterna (den lilla vågiga linjen som ser ut som en drill är i själva verket ryssarnas sätt att notera flageoletter): carkiv.musikverk.se/www/boije/Boije_0790.pdfHär är inspelningen:
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 24, 2019 11:22:50 GMT 1
Den ryska gitarrens historia del 4
Ur samma generation som Alexadroff och Sarenko kom Alexander Vetrov (1812-1877). Han har många likheter med sina generationskamrater men skiljer sig också från dessa på flera punkter. Han var till professionen läkare (liksom Sarenko) och precis som sina generationskamrater var han inte särskilt intresserad av att komponera variationer över folkmelodier. Istället skrev han avancerade och ambitiösa ”abstrakta” verk. Till skillnad från de flesta övriga kända tonsättare ur sin generation var han inte elev till Sychra utan till Vysotskij. Han hade även en ovanligt djup musikalisk bildning eftersom han startade sina musikstudier som violinist och sångare. Enligt ryktet var han även en fanatisk Beethovenbeundrare som alltid bar på ett partitur av mästaren som han studerade så fort han fick en ledig stund. Denna stora kunskap kring kompositionsteknik märks i hans kompositioner som är snillrika formmässigt och harmoniskt mer avancerade än vad någon gitarrtonsättare under 1800-talet förmådde. Ibland gränsar hans modulationsexcesser till excentricitet. Han var även den enda av de ryska 1800-talstonsättarna som skrev en sonat – faktum är att Vetrovs sonat är den enda romantiska gitarrsonaten som skrevs för någon gitarrtyp (övriga västerländska romantiker som t ex Coste, Mertz, Regondi, Dubetz, Zani de Ferranti, Viñas, Broqua, Tárrega, Manjon etc skrev ju inga sonater). 2016 släpptes min skiva som helt är tillägnad denne bortglömde mästares musik – faktum är att han även under sin levnad var okänd. Ingen av hans originalkompositioner trycktes och fortfarande föreligger de enbart i manuskript. Några ord om några av Vetrovs kompositioner:
Sonaten är ovanlig eftersom den aldrig hittar tillbaka till huvudtonarten: första satsen går i h-moll med en genomföringsdel som ständigt modulerar, andra satsen går i Bess-dur och sista satsen är ett rondo i g-moll med en mellandel i E-dur. Som ni märker är det hela tiden tonarter på mycket långt avstånd från varandra. ”rondot” i sistasatsen är dessutom märkligt eftersom temat aldrig uppkommer i samma form och i samma tonart (vilket ju är själva grundprincipen för ett rondo).
Hans etyd i h-moll är ovanlig både musikaliskt och tekniskt. Musikaliskt framförallt eftersom den till största delen består av kvintol-arpeggion. Jag känner inte till något annat arpeggiostycke från 1800-talet med denna grundrytm. Tekniskt är den otroligt avancerad på flera sätt, dels är den tänkt att utföras i högt tempo med alla fem fingrarna i höger hand (även lillfingret), dels har den en mellandel som består av en extremt experimentell bariolage-teknik – dvs där öppna strängar alterneras mot ackord i mycket högt läge.
Till slut några ord om hans Canzona som länge varit på min repertoar. Stycket har en (för Vetrov) ovanligt enkel ABCA-form där temat i A-delarna är mycket melodiskt och närmast folkmusik-influerat. Men i mellandelarna sticker han iväg på utflykter i de mest fjärran tonarter tills han slutligen hamnar i Cess-dur(!!) vilket via enharmoniska förvecklingar och mediantik för honom tillbaka till grundtonarten a-moll. Här är en video där jag framför verket:
|
|
|
Post by johanz on Nov 25, 2019 0:05:39 GMT 1
Intressant läsning men jag måste få komma med några synpunkter och kritik då upplägget är tämligen förvirrande.
Det hela börjar med ett reklaminlägg för en kommande festival och borde således ligga under rätt kategori som spelningar/workshops och inte under generellt.
Den rent historiska biten ligger rätt och är mycket intressant men jag förstår inte sambanet med att posta dina egna högst personliga tolkningar/framföranen förutom av rent reklammässiga skäl, för de tillför inte historiebeskrivningen något alls av värde. Dina framföranden/tolkningar bör ligga under egna musikalster.
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 25, 2019 8:07:38 GMT 1
Hej Johanz, Tråkigt om du tycker att jag har begått en massa fel. Orsaken till att jag lagt upp en del egna tolkningar är enkel: det finns inga andra. Vi är c:a fem personer i världen som spelar denna repertoar så det finns inte så mycket att välja på...
|
|
|
Post by martenfalk on Nov 25, 2019 8:41:10 GMT 1
Den ryska gitarrens historia del 5 Som bekant föll gitarren som klassiskt instrument ur modet i Västeuropa på 1840-talet (efter Sors död 1839). Det samma skedde med gitarren i Ryssland. Från att ha varit ett instrument som framförallt spelades i högre samhällsklasser blev den sjusträngade gitarren ett folkinstrument använt inom den romska musiken och till att ackompanjera sentimentala ryska sånger (jämför situationen i Spanien där gitarren under samma tid framförallt blev ett instrument för den romska befolkningen och flamencon). Man brukar anse att Vyssotsky hade ett stort inflytande på den ryska romska musiken i och med att han var aktiv som ackompanjatör åt Ilja Sokolovs ”zigenarkapell”. Denna virtuosa folkliga tradition har levt kvar i våra dagar och den ryska gitarren kallas ofta ”zigenargitarr”. Under 1900-talet var Sergej Orekhov den stora stjärnan inom folkligt gitarrspel och hans virtuositet och musikalitet var bländande. Idag är han en legend i Ryssland. Här är ett exempel på hans konst: Denna polka sägs härstamma från Ilja Sokolovs tid på 1820-talet: Precis som i Västeuropa (t ex Coste, Regondi, Mertz, Arcas etc) fanns det naturligtvis högt kompetenta gitarrister och tonsättare som utvecklade den ryska gitarrens spel och repertoar även under de ”svåra åren” under 1800-talets andra hälft. Vetrov är den mest framstående (han levde till 1877) och honom ägnade jag ju förra avsnittet. En elev till Sarenko var Miliukov som skrev avancerad gitarrmusik i mitten av seklet. Denna har dock så vitt jag vet aldrig spelats i modern tid (en fantasi finns i Boije-samlingen: carkiv.musikverk.se/www/boije/Boije_0747.pdf ) I slutet av 1800-talet kämpade Alexander Soloviev (1856-1911) och Valerian Rusanov (1866-1918) med att skapa en renässans för den ryska gitarren. De var bägge två produktiva kompositörer men deras hundratals verk spelas så gott som aldrig nu för tiden, jag har spelat igenom många av deras verk, men tyvärr har jag inte hittat något av intresse. Rusanov var verkligen en propagandist för den ryska gitarren – han gav ut en tidskrift och han återupptäckte Vetrovs musik; han fick tag på en elev till Vetrov ett år innan denne dog och kom därmed över manuskripten på alla Vetrovs bevarade verk. Han sökte även upp kulturpersonligheter som Tjajkovskij och Tolstoj och spelade för dem och samlade in deras citat om hur viktig den ryska gitarrens musik är. Början av 1900-talet var naturligtvis en turbulent tid i Ryssland med flera revolter, konflikter och världskrig. Det hela kulminerade i den bolsjevikiska revolutionen 1917 och det var inte riktigt rätt tid för en ny glansålder för den ryska gitarren. Efter revolutionen och i det nya Sovjet med dess framtidstro (i början) hade den ryska gitarren kunnat gå en ny guldålder till mötes – men ödet ville annorlunda. Både Rusanov och Soloviev var döda, men nya talangfulla tonsättare för den ryska gitarren var precis på väg att etablera sig när den största katastrofen plötsligt effektivt slog ner alla förhoppningar. Katastrofens namn var Andres Segovia. Segovia turnerade Ryssland så gott som årligen mellan 1926-36 och succén var så enorm att de flesta ryska gitarrister intresserade av klassisk musik slängde sina sjusträngade gitarrer och började spela spansk gitarr. Den ryska klassiska gitarren förpassades till en underground-rörelse och associerades av de flesta sovjetmedborgare till ett folkinstrument lämpligt för ryska romanser och romer. Dock skapades en del mästerverk även under denna svåra tid – dessa skall jag återkomma till i nästa spännande episod av Den ryska gitarrens historia!
|
|
|
Post by way2loud on Nov 25, 2019 16:02:14 GMT 1
Du har mitt odelade stöd martenfalk, bara kör på. Själv har jag postat flera flera trådar om allt från orgelmidipedaler till ogräsrensning. Man behöver inte läsa om man inte vill.... Så länge det är god ton och bra avsikt är det ok. Adm kan ju alltid ingripa eller flytta trådar om det blir alltför tokigt. Och jag tror nog att de flesta kan sortera ut ev smygreklam och annat om man måste. På det hela taget är det väldigt intressant och jag har inte sett denna faktabeskrivning nån annanstans. Bra initiativ! Det jag kanske saknar är din egen bakgrund och varför du är såpass intresserad av detta ämne. Och - finns det nån koppling till harpa när det gäller den ryska öppen G stämningen? Jag har ingen aning om hur en harpa stäms.....
|
|
peterd
Jag är en forumsnörd
Posts: 1,058
|
Post by peterd on Nov 26, 2019 13:51:40 GMT 1
Samma här Mycket intressant läsning!
|
|
fahey
Nybörjare
.. strängt taget
Posts: 44
|
Post by fahey on Jan 11, 2020 21:56:15 GMT 1
Ingen kan väl ha undgått den världsberömde Brasilianaren Yamandu Costa. Turnerar världen runt med sina egna och en del andras kompositioner? Fö den ryska gitarren är tveklöst mest utbredd i Sydamerika. Kolla YouTube. Ber om ursäkt ifall jag missat något i texten ovan.
|
|
|
Post by martenfalk on Jan 12, 2020 7:11:09 GMT 1
Ingen kan väl ha undgått den världsberömde Brasilianaren Yamandu Costa. Turnerar världen runt med sina egna och en del andras kompositioner? Fö den ryska gitarren är tveklöst mest utbredd i Sydamerika. Kolla YouTube. Ber om ursäkt ifall jag missat något i texten ovan. Hej Fahey, Nu har du missuppfattat tyvärr. Sjusträngade gitarrer har funnits i hela världen sedan evigheter. Det som kännetecknar den ryska gitarren är inte antalet strängar utan stämningen. Den ryska gitarren är stämd i huvudsakligen terser istället för kvarter. Från första (tunnaste strängen) till den sjunde: DBGDBGD
|
|
fahey
Nybörjare
.. strängt taget
Posts: 44
|
Post by fahey on Jan 12, 2020 13:42:23 GMT 1
Ok, se där. Hur Yamandu har sin gitarr stämd till vardags, vet jag inte, men i en av hans YouTubefilmer spelar han rysk musik tillsammans med ryska gitarrister i Ryssland och besöker nutida byggare av just den sjusträngade ryska gitarren. Upptäckte honom för ett par år sedan spelandes inbjuden till Guitar salon international. Ber än en gång om ursäkt att jag råkat hamna i fel tråd.
|
|