|
Post by martenfalk on Jan 19, 2020 8:19:58 GMT 1
Costas gitarr är (liksom så gott som alla multisträngade gitarrer utanför Ryssland) stämda som en spansk gitarr men med en extra sträng. Jag känner till filmen där han besöker Ryssland, och bland annat spelar med en av mina vänner: Vladimir Markuschevich. Costa spelar hela tiden musiken i arrangemang för spansk-stämd gitarr. Filmen handlar om en, i Brasilien, populär myt om att den brasilianska gitarren på något sätt är inspirerad av den ryska. Seriösa forskare avfärdar detta, men det är ju en kul film...
|
|
|
Post by martenfalk on Jan 23, 2020 19:48:23 GMT 1
Den ryska gitarrens historia del 6.
Äntligen (?) är jag tillbaka med fortsättningen på den spännande följetongen om den ryska gitarrens historia.
I del 5 skrev jag om den folkliga, romska musiken där den ryska gitarren blev central under slutet av 1800-talet och där det under 1900-talet fanns virtuoser så som Sergej Orekhov. Nu Tänkte jag skriva lite om vad som hände på 1900-talet inom den klassiska musiken.
Generellt levde den ryska gitarren en ganska tynande tillvaro under 1900-talet, men det fanns en del underground-rörelser där det skrevs intressant musik även under denna tid. Den stora katastrofen kom då Andres Segovia turnerade i Sovjet 1926-1936. Liksom överallt var hans succé fenomenal och den gängse åsikten blev att det var den klassiska gitarren som var det seriösa "klassiska" instrumentet. Segovia spädde på detta då han publicerade en artikel i en stor sovjetisk tidning och bjöd Sovjets tonsättare att börja komponera för hans gitarr. I en passus skriver han "en äkta gitarr har sex strängar; varken mer eller mindre". En som inspirerades att komponera en hel del tack vare Segovia var Boris Asafiev. Men eftersom denna text handlar om ryska gitarr så lämnar jag honom åt sitt öde...
Under första hälften av 1900-talet var det framförallt två gitarrister/tonsättare som skrev musik som var intressant: Avdei Khalpakhchiev och Matvei Pavlov-Azancheev. Om Khalpakhchiev vet vi så gott som inget förutom att hans manuskript är daterade på 1930-talet och att han levde i Rostov-on-Don och enligt ryktet försörjde sig som barberare (åtminstone tidvis). Man skulle kunna anta att han var född på 1880-90-talet och hans musik är definitivt mycket konservativ för sin tid. Faktum är att hans små stycken har många likheter med Barrios musik - typiskt romantiska miniatyrer i en stil som härstammar från början av 1800-talet. Khalpahkchiev är idag nästan fullkomligt bortglömd; mig veterligen finns inte ett enda stycke inspelat på skiva och det enda jag känner till på Youtube är första stycket i denna konsertupptagning med en musiker som bor i just Rostov-on-Don (i den staden spelas tydligen hans musik en del av gitarrstudenter). Alltså: första stycket i denna video är en fantasia av Avdei Khalpakhchiev:
I samma generation levde en man som definitivt får räknas som den mest originella och (åtminstone i sina bästa verk) spännande tonsättaren för rysk gitarr under 1900-talets första hälft: Matvei Pavlov-Azancheev (1888-1963). Pav-Az (som han härefter förkortas i denna text) lärde sig att spela gitarr i unga år och försörjde sig tidigt som gitarrlärare. Vid sexton års ålder började han studera cello (för den berömde Alfred von Glenn) och komposition (för den ännu mer berömde Mikhail Ippolitov-Ivanov) vid Moskvakonservatoriet. Han kom att studera vid denna institution mellan 1904-1907. Efter de kaotiska åren med världskrig och revolution blev han 1930 anställd som ledare för en symfoniorkester i Vladikavkaz. Pav-Az verkade som dirigent, notbibliotekarie, arrangör och kompositör för orkestern. Hans arbetsbörda var övermänsklig: orkestern skulle framföra 10 stycken varje dag utom på helger, då var antalet stycken 16, de fick inte repetera ett stycke förrän tidigast efter sex veckor, detta innebar att de hade en repertoar på över 500 verk. De flesta stämmor skrevs dessutom för hand av Pav-Az själv. Under denna vansinnigt intensiva period hann han dessutom komponera några av sina mest intressanta gitarrstycken.
Hans liv tog en sorgligare rikting 1941 då han dömdes till tio år i Gulag för att ha dragit ett skämt om Stalin. Trots många försök från hans många beundrare och elever att få straffet kortat avslogs varje begäran och han satt hela sitt utdömda straff på ett decennium. De sista åren av sitt liv levde han extremt fattigt eftersom han nekades pension p.g.a. "avbruten anställning" (dvs under åren då han satt i Gulag). En ljuspunkt under hans sista år var 1957 då han fick i uppdrag att komponera en balett som även blev uppförd.
Pav-Az:s musik är mycket originell; den växlar mellan salongs- och underhållningsmusik till musik med kärva dissonanser och kromatik på ett sätt som nästan påminner om Prokofiev. Ett verk som har visat sig oerhört effektivt då jag spelat det på konsert är "Zulu Processionen". Stycket handlar om ett berömt slag på 1800-talet mellan den brittiska armén och Zulufolket där Zulukrigarna med sina träspjut vann en överväldigande seger över Engelsmännen med sina moderna skjutvapen. Här är en liveinspelning med Anastasina Bardina:
Här är två av hans mindre experimentella stycken, spelade av Dimitry Illarionov:
|
|