Japp, den har jag hört! Visste inte att han spelade på en ovation dock? Men var det inte så att många spelade på ovation under en period för att de ansågs lite udda och experimentella?
Nu måste jag lyssna på den pronto!
På 70-talet blev folk alltmer intresserade för hur gitarrer lät förstärkta eller i en studio. Ovationgitarrerna var tydligen framförallt teknikernas dröm.
Jag spelade några på 80-talet och fann dem rak, kliniska och fattiga på övertoner, vilket kan vara en poäng. Varför exakt Tony Rice fick ett endorsement deal med Ovation vet jag inte, men han använder nog en på någon låt på varochen av sina Rounder-skivor, därtill på två låtar på David Grismans Hot Dawg.
Ibland tycker jag, "nej, det här kan inte vara the Antique (D28:n)", eller "det här måste vara the Antique". T ex på River Suite är det, OJMR på 3:e eller 4:e låten jag genast tycker mig känna igen den tunga, drypande tonen i D28:n. Jag har reagerat likadant på en del YouTube-klipp och när jag tittat efter har jag i allmänhet haft rätt. Men jag har aldrig lyckats identifiera den Santa Cruz som han också använde på dessa plattor, och skilja den från Ovation. Är det inte förresten väldigt mycket efterklang på de där plattorna?
Åter till Richard Greene:
www.fiddle.com/Articles.page?ArticleID=18546&Index=10Det är tråkigt att hans spel med Bill Monroe är så illa dokumenterat; plattan Bluegrass Time har en del brister. Till dessa hör att Peter Rowan sjunger lead på en enda låt, medan blekfisen James Monroe sjunger lead på OJMR 3 triolåtar, med Rowan som baryton. Skandal!
Walls of Time fanns inte med alls!
Den konserten som åsyftas här, på U of Wisconsin, har dock cirkulerat på band och måste vara det bästa som finns av Monroe live.
Borde ges ut på CD!
Monroe var i form vilket märktes på hans skämtlynne, se inledningen.
"Richard, we have a request here for Bucking Mule, you know that one?"
"Uh, probably under some other name"
"But we're gonna play it under the name of Bucking Mule".
Sen kör Monroe igång på mandolin och när Greene gör sina kraftfulla entré
hör man att han lärde sig låten där, på scen.
Ack, vad den mannen kan. Har du hört plattorna med Jim Kweskin's Jug Band - med Maria och Geoff Muldaur (jag tror hon hette d'Amato då)?
Eller Throb med Gary Burton på Atlantic? Eller Swinggrass ´83 och Across the Tracks med Buell Neidlinger?
Kanske var det låga övertonsinnehållet i Ovation anledningen till att han gillade dem? Jag läste i en intervju att han använder d'aquistos nickelsträngar just för att de har väldigt lite övertoner. Själv gillar jag gitarrer med mycket övertoner men när jag hör Tony lira på sin gamla clarence white-gitarr blir jag helt salig över hans ton! Hans senaste Santa Cruz har mycket mera övertoner dock, och det gör ju inte ont i öronen när han spelar på den heller iofs, alltså den han spelar på med Peter Rowan senaste plattor.
Tack för skivtipsen! Mycket av det du nämner har jag inte hört! Ska genast ut och lyssna.