Vad krävs för att en låt ska bli bra?

[emil]

Funderade lite på min kammare i går kring vilka ingredienser som krävs för att en låt ska bli bra?

En del klarar ju sig på att skriva lysande musik genom starka texter (Ex Dylan).
Andra låtar bygger på att utövaren kan traktera sitt instrument som ingen annan (Ex Vai).
Andra löser det genom att skapa en känsla genom text och ton (N. Young).

Insåg att jag själv har svårt för musik där det inte finns en tydlig melodi.

Jag förstår att det är högst personligt men vad är viktigast för er?
Tekniskt kunnande? Text? Melodi? Känsla? Eller något annat?

[rogerh]

Bra melodi och text och en sångare man står ut med. Då är man mer än halvvägs till en bra låt. Arrangemang, ljudkvalitet och spel på alla händer måste funka det också. Det är helheten man lyssnar till och alla delar måste vara bra.

[Deleted]

att ANDRA tycker den/det är bra, och ngt att hänga i julgranen.

När ANDRA hör skillnad på dig och Bob Dylan, Vai, Neil Young, och att du är egen, och att inte dina influenser lyser igenom så mycket att det blir bara plagiat. Att du har ngt helt eget som gör skillnad i det övriga media-musikbruset.

Man har oftast svårt att se skogen för alla träden. Man blir hemmablind. Har väldigt sällan med ackord/harmoni/teknik att göra. Eller hur duktigt du är (ex Dylan).

[Deleted]

Jun 17, 2009 11:08:43 GMT 1 emil said:

...
Insåg att jag själv har svårt för musik där det inte finns en tydlig melodi...

1) Vad är melodi...?
2) ... för dig?
3) Var är tydlig ... ?
4) ... för dig?

Jag hör ofta missuppfattningen att "melodi" förväxlas oftast med att man skall kunna "sjunga" den. Jfr barnvisor. Dvs enbart tonala enskilda toner. Dvs bara spelat på vita tangenter om det är piano, och oftast i dur tonarter. Det skall också vara i en viss hastighet. Går de för fort räknas de helt plötsligt som ickemelodier, och räknas som improvisationssolon. Är det för långsamt ingår de i ackorden på ngt sätt. Märkligt. Så fort man visar dem en "jazz" melodi så uppfattar de inte det som melodi bara för att den innehåller atonala, och blåa toner, dvs "ickevita" tangenter på pianot, utan de uppfattar de som improvisatoriska skalor istället eller variationer på fraseringar. Och variationer på en melodi (?!).

Bland jazzmusiker finner jag oftast en motvillighet till melodier som är av enklare sort, typ barnvisor. De tycker oftast att melodier skall innehålla "långa serier" och innehålla blåa toner. Klassisk, pop och visa är motsatsen.

För andra är Blinka Lilla Stjärna ett typexempel på melodi, men om man spelar "smoke on the water" med endast en ton, tycker de att det är fortfarande ett riff, och ingen melodi.

... märkligt ... enligt mig.

Jag själv har svårt för musik som är FORMLÖS. Sedan kan melodierna vara hursomhelst. Tydliga, eller otydliga och allt där mittemellan. Bluesen är en form, men melodierna vet e fan om de finns. Om de finns, är de oftast inte så klara och tydliga utan följer bara en viss enklare form av fraser och kortare mönster. Det är knappast ngn skillnad på den ena blues-standardens melodi och en annan. Mer text och frasering. Rap/Hip-Hop, rave-techno samt viss extrem Metal saknar ju egentligen melodier helt och hållet, men har ändå fraser, former och en hel del andra s.k. "hooks" att hänga upp sig på. Som jag iofs gillar också.

Det som retar mig mest är att folk i allmänhet tror att:

Allsång på skansen = tydlig melodi

och att allt annat är ickemelodiskt.

[rogerh]

Ja, vad är melodi? För mig är det en intressant rad av toner som biter sig fast, där varje ton ger avspark till nästa och helheten blir större än de enskilda tonerna. Flummigt värre!

Antites till bra melodi är musik typ musikal där allt sjungs och melodin klättrar åt än det ena än det andra hållet mer eller mindre slumpartat och utan fokus och riktning. Eller psalmer som man inte har en susning vart den är på väg.

En bra melodi känns igen i hela kroppen. En såsig melodislinga utan originalitet, mål eller mening försvinner lika snabbt som man hör den.

[molle]

Jag tycker att blinka lilla stjärna är en melodi därför att det är man sjunger den. Smoke On The Water är ett riff om du menar det som gitarren spelar. Melodin kommer in när Gillan börjar sjunga "We all came out to Montreaux...." Det är väl ganska vedertaget att melodin är det man sjunger, eller om det är en instrumental låt, det återkommande temat?

För mig är en bra låt något som kan spelas helt utan gitarrsolon och annat bling, men ända vara en bra låt! En bra låt står på egna ben så at säga. En dålig låt däremot hjälper det inte hur mycket solon och stämmor och trix man lägger till, det är fortfarande en dålig låt. Dessutom är texten viktig för mig. Sedan jag gick visskolan har jag blivit mer och mer känslig för texen i en låt. Det är nog det viktigaste av allt.

[rogerh]

Melodin i versen på "Smoke on the water" är inte speciellt bra, däremot är refrängen minnesvärd. Men höjdaren melodimässigt är riffet som är hejdundrande. Melodi är det man nynnar på oavsett om det sjungs eller spelas tycker jag.

[stinkey]

Oftast är det nått som är totalt omöligt att sätta fingert på som man gillar alt. ogillar hos musik (man i detta fallet är jag). Det finns nog endast en eller två gengrar som inte har en och annan "låt" som jag verkligen gillar. Det som jag kan störa mig på är när man liksom kan märka "formeln" i en låt, den finns ju givetvis alltid, mer eller mindre, men den ska bara kännas. Sen kan det ibland vara svårt att lyssna på musik som en "normal" människa. Jag har lite svårt att inte göra ackordsannalys på allt jag hör. Men det får man jobba på.
Mest svammel som kanske inte hälper dig på nått sätt, men när jag kom igång så.

[zamn]

Det är ju svårt att förklara kärlek till någonting. Enda man kan göra är att känna efter, och börjar man gråta av lycka/sorg inombords eller utombords, är det en bra låt.

Om man skriver låtar själv kan det vara svårt att upptäcka vilka låtar som man tycker om eftersom man oftast står för nära dom, och eftersom dom ofta växer fram sakta. Jag har upptäckt att bästa är att gå på känsla när man skapar låtarna, och sen försöka hitta guldkornen efteråt med hjälp av att lyssna på dom i inspelat format och att fortsätta spela dom hemma på gitarr/sång etc. Sen lägga märke till vilka låtar man lyssnar mest på, och vill "bara höra en gång till" bland de man spelat in.

Det är mina tips för att hitta fram till ingredienserna för en bra låt som man sen presenterar för andra

[herringbone]

Sånt där är ju jättesvårt att svara på, men som ett sorts första trevande svar skulle jag nog ändå säga att för mig är bland det viktigaste att det finns en bra melodi (eller riff...) Men det var intressant med de "problematiseringar" av vad som är en melodi som nämndes här. Men man måste väl ändå säga att alla följder av toner är inte melodier. Om man bara spelar en skala t.ex. så blir ju inte det en melodi. Och snabba improviserade jazzsolon skulle jag nog inte heller kalla för melodier, fast det behöver ju inte betyda att de är dåliga, bara att det inte är melodier (av någon anledning som kanske inte är så lätt att förklara exakt...) Men dom gör ju i af inte samma intryck på oss som det som vi brukar kalla melodier (bara ett annat sorts intryck)? Och som Roger var inne på, en melodi är (åtminstone om det är en bra melodi, en del melodier kan ju vara rätt bleka också) mer som en sorts meningsfull helhet?

Sen behöver jag ju i ofs inte fundera speciellt länge för att komma på ett musikstycke som inte har någon melodi men som jag gillar ändå Det finns ett kort klassiskt gitarrstycke som jag spelat som bara är en följd av brutna ackord, men som sagt det är bra ändå

[Deleted]

Jo, det är ju intressant. Med melodi.

Det är nämligen det enda som håller i en rättegång!

Dvs, skulle du bli anklagad för plagiat - senaste exemplet var nog med Coldplay vs Joe Satriani, Cat "Yusuf Islam" Stevens - kan det avgöras i rättegång. Den slingan räknades nog som alldeles för allmängiltig. Det är en rätt traditionell, vanlig ackordföljd.

Om melodin innehåller alldeles för mycket "common" så kan du inte anklagas för plagiat. Som någon sa tidigare, en SKALA är INTE en melodi. Det spelar alla. Man kan t ex inte hävda att man kommit på alfabetet, eller alla ord som finns. Så att alfabetet blir en poesi, en dikt som man själv gjort.

Melodin skall ha - som det heter - VERKSHÖJD.

Dvs skall vara så unik att den kan ha hittats på OBEORENDE av influens ifrån ngn annan. Många har exemplen varit på låtstölder (Zeppelin m fl) och hur mycket man får sno, 4 takter eller vad det är. Ackordföljder eller trumtakter går inte att patentera eller göra till verkshöjd, de räknas som "komp". Gruppen "EGG" försökte på tidigt 70-tal patentera takten i sin knepiga sång "Contrasong" eftersom den bytte och var så udda att den borde räknas som ngt helt eget. Det gick inte igenom. Den går i 7/8 11/8 och är omöjlig att framför live sägs det. Jaja, försöka duger.

Melodi är det enda som kan definieras som unikt. Arrangemang kan också viss mån tillskrivas upphosvrätt såväl som text.

Håller med föregående talare, som sade att "kan man upprepa den - låten - hur många gånger som helst utan att bli trött på den, håller den nog måttet.

Man skall nog börja tidigt, se och hör på barnmelodier, barn tröttnar på vissa melodier, och andra inte. Kolla in dem! De är melodier i sin enklaste form. De är ändå så unika att de gör skillnad. Gå sedan över till folkton, folkvisa, och lär hur melodierna är där, och så sedan över till klassisk musik. Jazz och annan konstmusik till sist. Och sedan skall vi ju inte gå in på andra världsdelars musik, arabisk och indisk musik. Vad är melodi där? Kan vi överhuvudtaget skilja på det, även om vi försöker lära oss vad som är melodi och improvisation i t ex indisk musik? Då blir de snårigt värre, och vi får helt enkelt hålla oss till det som vi gillar, och som berör oss vid första öronkastet....

Det bästa är nog att inte bli alltför intellektuell, eller försöka slå knut på sig själv när man gör melodier eller låtar. Bara köra på "gut reaction" eller s a s skjuta ifrån höften. Släppa tänkandet och att försöka vara extra finurlig. Fria improvisationer kan oftast leda till små LEDMOTIV som man upptäcker slår an en sträng (ha ha) hos en själv som man tycker är värda att bygga vidare på. Alla sätt är bra. T o m de dåliga när det gillar att hitta på melodier. Ett bra sätt är att stämma om, ta bort strängar på guran eller andra metoder som tar bort en ifrån det rutinmässiga.

Sjunger man och skriver texter, så hör ju melodi och text ihop. Man hittar en textfras, som "ligger bra i munnen" när man bara säger den. Så då hittar man mer naturligt en melodi som passar att sjunga till den. Det som är viktigast med en melodi eller ledmotiv är väl att den skall kunna spelas på vilket instrument som helst, och då skall man kunna höra att "men, det är ju den...".

[Deleted]

Förresten, Emil, en sak jag undrar över, du sa:

Jag förstår att det är högst personligt men vad är viktigast för er?
Tekniskt kunnande? Text? Melodi? Känsla? Eller något annat?

Varför inte alla 4 grejorna på en gång?
Måste det ena vara viktigare än det andra? Jag ser det som jämnt skägg mellan de fyra. Det där du sade om "Eller något annat?" är väl det som intresserar mig mest. De andra fyra finns redan i befintlig musik. Så här:

1. Du spelar upp ett KLASSISK stycke av de stora . Du spelar det både med teknikst kunnande, melodi och känsla.

2. Du spelar en blueslåt. Du gör det med känsla, tekniskt kunnande och allt.

Det stora kruxet är att det är redan låtar och stycken som finns. Någon annan har skrivit dem. Inte du. Du har inte hittat på dem. Det är det som brukar bekymra mig när folk gör musik, det är svart och vitt, att antingen spelar man med teknik eller känsla. Det tredje, som saknas och som du menar med ngt annat är i min värld:

3. Fantasi.

Dvs, är det du skriver totalt NYSKAPANDE? Om man tänker efter är varken tekniskt kunnande eller känsla viktigt för att skapa ny musik. Teknisk kunnande och känsla måste man ha för att kunna spela redan befintliga låtar. Men har du inte kreativitet och fantasi så spelar allt tekniskt kunnande eller känsla i hela världen någon som helst roll. Det finns massor av klassiska musiker som spelar med tekniskt kunnande och känsla, men som inte skulle kunna hitta på något eget om man så satte en pistol mot tinningen och hotade dem till livet. Man är och förblir en fäsör . Dvs man har visserligen känsla, är tekniskt ur-skicklig men man har ingen djupare ambition eller kreativitet att föra sin konstform framåt. Komma med ngt nytt som ingen gjort tidigare. Beträda outforskad mark. Att inte gå på redan upptrampade stigar. Fantasi och kreativet.

[rogerh]

Lite konstnär - hantverkare över tankegången. Jag tror alla musiker fördelar sin resurs huvudsakligen på en av de två aktiviteterna. Låtskrivare är sällan bra intrumentalister och tvärtom.

Sjäv ser jag mig som en låtskrivare som råkat lära mig spela som en biprodukt av verksamheten ;D

[Deleted]

Just det, och inom populärmusiken, speciellt rock och pop, är det väldigt få som är ursinnigt skickliga som OCKSÅ har hittat på helt nya musikstilar. Jag menar, inte vart Pink Floyd eller Kraftwerk speciellt habila instrumentalister. Eller ens Beatles, Stones. Och innan dem, Bill Haley, Chuck Berry, för att inte tala om alla bluesmusikerna. Dock vart de väldigt nyskapande. De "koncentrerade" sig på annat, eller så bara råkade det bli så när de spelade tillsammans. Deras individuella - och eventuella - taffligheter bidrog tillsammans till märkliga synergieffekter.

Inom jazzen kanske det fanns en del, bl a Miles Davis och hans "Bitches Brew" gäng som gjorde ngt nytt inom den genren. Men det var nog Miles Davis själv enbart som styrde och ställde, och sa till de andra att inte spela över för mycket.



Jag har någon slags misstanke om att, om man väldigt tidigt lär sig att bli virtuos och enormt skicklig på sitt instrument, så blir man förvisso en bra musiker, som kan "spela som någon annan", men att det blir svårare att hitta ett helt eget uttryck. Det blir för mycket "influerat" av de husgudar, idoler man har. Riktiga artister finns ju förståss, som skapar nya låtar och stilar samtidigt som de är virtuosa, men de hade de gjort ändå även om de inte var speciellt skickliga. Hela synt-genren och nyromantiken på 80-talet var ju bevis på det. För att inte tala om hela Hip/Hop Rap och techno genren. Jag menar, bara för att man är virtuos är det ingen garanti för att man bryter ny mark inom musiken. Det finns många som tror det nämligen. (läs: bara för att man är virtuos är det ingen garanti för att man kan göra en kanonbra låt/komposition).

Det är det där med att vara ett "underbarn" att lära sig spela Mozart på piano så att man baxnar när man är 5 år, är ingen garanti för att man blir en BRA artist när man växer upp. Det är alltför många som blir kvar i "underbarn" åldern och bara vill visa för andra hur duktig man är. Dvs även när du är 35 år, så hör man ingen skillnad på 5 åringen och 35 åringen på pianot. Och kan inte hitta på något eget alls, eller ens improvisera. Uppvisningsmusiker.

[emil]

Jun 22, 2009 10:56:45 GMT 1 @ovecentli said:

Förresten, Emil, en sak jag undrar över, du sa:

Jag förstår att det är högst personligt men vad är viktigast för er?
Tekniskt kunnande? Text? Melodi? Känsla? Eller något annat?

Varför inte alla 4 grejorna på en gång?
Måste det ena vara viktigare än det andra? Jag ser det som jämnt skägg mellan de fyra. Det där du sade om "Eller något annat?" är väl det som intresserar mig mest. De andra fyra finns redan i befintlig musik. Så här:

1. Du spelar upp ett KLASSISK stycke av de stora . Du spelar det både med teknikst kunnande, melodi och känsla.

2. Du spelar en blueslåt. Du gör det med känsla, tekniskt kunnande och allt.

Det stora kruxet är att det är redan låtar och stycken som finns. Någon annan har skrivit dem. Inte du. Du har inte hittat på dem. Det är det som brukar bekymra mig när folk gör musik, det är svart och vitt, att antingen spelar man med teknik eller känsla. Det tredje, som saknas och som du menar med ngt annat är i min värld:

1. Fantasi.

Dvs, är det du skriver totalt NYSKAPANDE? Om man tänker efter är varken tekniskt kunnande eller känsla viktigt för att skapa ny musik. Teknisk kunnande och känsla måste man ha för att kunna spela redan befintliga låtar. Men har du inte kreativitet och fantasi så spelar allt tekniskt kunnande eller känsla i hela världen någon som helst roll. Det finns massor av klassiska musiker som spelar med tekniskt kunnande och känsla, men som inte skulle kunna hitta på något eget om man så satte en pistol mot tinningen och hotade dem till livet. Man är och förblir en fäsör . Dvs man har visserligen känsla, är tekniskt ur-skicklig men man har ingen djupare ambition eller kreativitet att föra sin konstform framåt. Komma med ngt nytt som ingen gjort tidigare. Beträda outforskad mark. Att inte gå på redan upptrampade stigar. Fantasi och kreativet.

Det ena måste absolut inte vara viktigare än det andra MEN viss musik tarvar olika förutsättningar. Om jag lyssnar på Neil Young (som knappast kan ases vara någon gitarrvirtuos) så är hans känsla viktigare än hans tekniska kunnande.
Skulle jag däremot lyssna på Vai så ställer jag helt andra krav på tekniken.
Allt handlar ju om mina föväntningar. Men för att generalisera så håller jag känsla före teknik samtidigt som jag värdesätter melodi högre än känsla.
Som sagt, högst personligt men det är alltid kul att höra vad andra anser vara grunden till en bra låt. Det ena utesluter inte det andra då det finns artister som löser allt från teknik, känsla, melodi exempelvis Hendrix.
Finns melodin så är JAG villig att forsätta lyssna vilket gör att jag är öppen för att finna mer i musiken och av artisten.