Post by piotr on Feb 28, 2016 8:56:45 GMT 1
Det har väl knappast undgått någon att Svend Asmussen fyller 100 år idag. Kan vara värt att uppmärksamma på ett gitarrforum eftersom han ofta använt gitarrister i sin grupp, på scen och på skiva.
Födelsedagar är nu rätt förutsägbara, så jag är lite förundrad över det som skrivits i t ex DN, SvD och Lira. Mest biografi och CV, men själva musiken? Har skribenterna berörts eller ens hört? Lira-artikeln har dock sitt värde genom de medmusiker som uttalat sig.
Det är nu inte min sak att kompensera för detta, men i helgen har jag lyssnat igenom mina Asmussen-plattor i tät följd. Det kanske mest slående är hur genomarrangerade de till stor del är, t ex med långa passager i violin och gitarr som kan påminna om de orkestrerade solon som speciellt en del storband ägnat sig åt genom tiderna. Det dräller också av fyndiga
och akrobatiska avslutningar. I flera låtar överlämnar Asmussen allt soloutrymme till gitarristen Jacob Fischer. En, Trubbel, är bassolo (Mads Vinding) från början till slut.
Ett annat drag är hans förkärlek för accenter och riff bakom solisten. Han kanske skulle ha trivts att spela med Gerry Mulligan som ju gärna la sig i när andra spelade.
Som mest blåser han nog på live-plattan Fiddlin' Around och Fiddler Supreme
med Ulf Wakenius på gitarr. Den mannens teknik och uppfattning vet knappast några hinder, allra minst i harmonierna, som han hanterar nästan lika fritt som John Abercombie. Hos Asmussen har man däremot aldrig svårt att höra var han är i låten - det är ett stilistiskt konstaterande, inte kritik. Han älskar nog själva låtarna mer än de yngre spelarna gör.
En platta, Two of a Kind, med Stephane Grappelli, är lite speciell för mig. Jag köpte den 1968 eller 1969 när jag höll på att drunkna i Bluegrass och sökte nya impulser för både mitt spel och mitt lyssnande. Det var den som fick mig tillbaka på jazz-spåret där jag slirat omkring lite i tonåren. Mycket kan det beror på det suveräna kompet med N-H Ørsted-Pedersen och William Schiøpffe. NHØP var 18 när inspelningen gjordes och hade ännu inte sänkt strängarna och förstärkt bort tonen. Det var nog första gången jag hörde ett verkligt modernt och aktivt jazzkomp.
Två plattor med kända amerikanska musiker har lämnat mig kall. Den ena är European Encounter med John Lewis och den andra en med flera violinister (Asmussen spelar viola)
under ledning av
Duke Ellington. Den första skäms av tramsiga låtar och arrangemang, men också ett väldigt tamt komp. Och Elington-plattan känns mest som ett hastverk.
På samlingsboxen DGQ -20 med David Grisman finns också tre Asmussen-nummer från 1986. Grismans relativt enkla låtar (New Monia och Steppin' with Stephane) passar Asmussen perfekt.
Födelsedagar är nu rätt förutsägbara, så jag är lite förundrad över det som skrivits i t ex DN, SvD och Lira. Mest biografi och CV, men själva musiken? Har skribenterna berörts eller ens hört? Lira-artikeln har dock sitt värde genom de medmusiker som uttalat sig.
Det är nu inte min sak att kompensera för detta, men i helgen har jag lyssnat igenom mina Asmussen-plattor i tät följd. Det kanske mest slående är hur genomarrangerade de till stor del är, t ex med långa passager i violin och gitarr som kan påminna om de orkestrerade solon som speciellt en del storband ägnat sig åt genom tiderna. Det dräller också av fyndiga
och akrobatiska avslutningar. I flera låtar överlämnar Asmussen allt soloutrymme till gitarristen Jacob Fischer. En, Trubbel, är bassolo (Mads Vinding) från början till slut.
Ett annat drag är hans förkärlek för accenter och riff bakom solisten. Han kanske skulle ha trivts att spela med Gerry Mulligan som ju gärna la sig i när andra spelade.
Som mest blåser han nog på live-plattan Fiddlin' Around och Fiddler Supreme
med Ulf Wakenius på gitarr. Den mannens teknik och uppfattning vet knappast några hinder, allra minst i harmonierna, som han hanterar nästan lika fritt som John Abercombie. Hos Asmussen har man däremot aldrig svårt att höra var han är i låten - det är ett stilistiskt konstaterande, inte kritik. Han älskar nog själva låtarna mer än de yngre spelarna gör.
En platta, Two of a Kind, med Stephane Grappelli, är lite speciell för mig. Jag köpte den 1968 eller 1969 när jag höll på att drunkna i Bluegrass och sökte nya impulser för både mitt spel och mitt lyssnande. Det var den som fick mig tillbaka på jazz-spåret där jag slirat omkring lite i tonåren. Mycket kan det beror på det suveräna kompet med N-H Ørsted-Pedersen och William Schiøpffe. NHØP var 18 när inspelningen gjordes och hade ännu inte sänkt strängarna och förstärkt bort tonen. Det var nog första gången jag hörde ett verkligt modernt och aktivt jazzkomp.
Två plattor med kända amerikanska musiker har lämnat mig kall. Den ena är European Encounter med John Lewis och den andra en med flera violinister (Asmussen spelar viola)
under ledning av
Duke Ellington. Den första skäms av tramsiga låtar och arrangemang, men också ett väldigt tamt komp. Och Elington-plattan känns mest som ett hastverk.
På samlingsboxen DGQ -20 med David Grisman finns också tre Asmussen-nummer från 1986. Grismans relativt enkla låtar (New Monia och Steppin' with Stephane) passar Asmussen perfekt.
