|
Post by Lars Christophersen on Oct 8, 2015 10:53:08 GMT 1
Ok, jag är medveten om att Martin från 70-talet inte alltid ses med blida ögon, Återkommande påpekanden rör för stor platta - vad den nu kallas - som håller strängarna under locket, dålig intonering, felplacerat stall, allmänt "överbyggda".
Samtidigt springer man ibland på en 70-talare som känns och låter riktigt bra. Det handlar ändå om 40 årigt trä... Framför allt gillar jag de lite fetare halsprofilerna dessa gitarrer har. Många Martin idag har halsar som är så antingen eller, för tunna eller å andra sidan med väl markant och obekväm v-form.
Fråga: är de i allmänhet för dyra för att motivera att kosta på de efterkorrigeringar som kanske behövs på en sådan gitarr. Vad säger bygg- och reparationsexpertisen? Och från och med vilket årtal kan man säga att Martin skärpte till sig igen?
|
|
|
Post by rogerh on Oct 8, 2015 16:29:03 GMT 1
Att fixa felen innebär i en bottenöppning och omribbning av locket. Kanske förtunning av lock och botten (med nya ribbor på sen). Rätt mycket jobb, men resultatet lär bli bra eller i alla fall bättre än innan om den är felbyggd
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Oct 8, 2015 16:58:09 GMT 1
Ha ha, tjena - lät ganska omfattande det där.. Nu tillhör jag dom som inte tycker raka ribbor blir så fel i alla lägen, men kanske nödvändigt ändå
|
|
magnus
Allvetande
Samlar all m?jlig Goya....
Posts: 6,787
|
Post by magnus on Oct 8, 2015 23:10:04 GMT 1
En vanlig åtgärd brukar vara att byta stallplatta till en mindre, ofta väljer man lönn men det är nog egentligen inget fel på jakaranda. Detta kan göras genom ljudhålet. Om gitarren låter OK som den är så ser jag ingen anledning att byta.
Flytt av stallet är aktuellt endast om det sitter fel och det gör det långt ifrån på alla.
Många byter nog det oftast svarta plektrumskyddet till ett mönstrat typ Delmar.
|
|
Tyko
Allvetande
www.runessonguitars.com
Posts: 6,085
|
Post by Tyko on Oct 9, 2015 9:21:21 GMT 1
Precis som Magnus säger sa är det vanligast att göra ingreppen genom ljudhalet. Byte av stallplatta samt eventuellt omformning av ribbor är det som brukar vara vanligast. Finns ingen byta ut ribborna eller att tunna locket om man vill ha ett typiskt Martinljud. Vill man ha nagot annat finns det andra gitarrer. Stallet brukar sitta pa hyfsat rätt ställe pa 70-talarna, problemet var större lite tidigare. Ev fräsa om stallskaran lite bredare sa att man far plats med ett 3 mm brett stallben för perfekt intonation. Sedan kan man ju saklart gilla ljudet fran en 70-tals D28 precis som det är original.
|
|
peterd
Jag är en forumsnörd
Posts: 1,058
|
Post by peterd on Oct 9, 2015 9:32:57 GMT 1
En liten reflektion! Varför överhuvudtaget fundera på/diskutera vad man skall göra för att förbättra ljudet innan man har gitarren? Alla gitarrer är individuella. Jag har ingen större erfarenhet av Martin-gitarrer, men det finns ju en parallell i Gibsons gitarrer från motsvarande period. För Gibson handlar det om åren 71 - 83. Jag har haft gitarrer från den tiden där någon har låtit skit, (ursäkta ordvalet, men på skånska är det ordet OK), medan en annan varit en riktig. Om det finns bra och dåliga 60-tals Gibson och bra och dåliga 70-tals, låt vara fler dåliga än bra, så borde samma sak gälla Martins gitarrer Det jag menar är att om man hittar en bra Martin från 70-talet, som man gillar, och får den till ett pris som 70-talsgitarrerna normalt betingar, så har man ju gjort ett jätteklipp! Eller? Jag har delat många gitarrer och kan konstatera att ju finare en gitarr är i skicket desto svårare är det att sätta sprättkniven i den. Ett skamfilat objekt med bindningar som är på väg att ramla av är det inga problem att börja plocka isär. Men det skulle vara betydligt motigare att sätta kniven i en 70-tals Martin i fint skick
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Oct 9, 2015 10:52:54 GMT 1
En liten reflektion! Varför överhuvudtaget fundera på/diskutera vad man skall göra för att förbättra ljudet innan man har gitarren? De ev nödvändiga korrigeringar jag tog upp handlade mer om funktion än om ljud. Ljudet har det ofta varit bra beställt med på flertalet av de 70-tals-Martins jag provat. Ja, enligt mig då. Funderade mer utifrån om det var värt att "rädda" en Martin om man råkade på en med ovan nämnda brister. Jag bedömer det som att det inte är det, sett till förmodat inköpspris plus tillkommande reparationskostnad.
|
|
|
Post by rogerh on Oct 9, 2015 18:55:04 GMT 1
Jag radade upp vad man KAN göra om gitarren är felbyggd. Har aldrig hört eller sett en Martin från 70-talet. Spelbarhet går alltid att fixa med mera normala åtgärder, i värsta fall med en halsomsättning. Tonen sitter i materialen och ribbor. En sak man alltid kan göra är att vibrera in gitarren, det kan få den trögaste låda att låta bra eller i alla fall bättre.
Enklast är helt enkelt att köpa en gitarr man trivs med och som låter bra som den är.
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Oct 9, 2015 20:32:55 GMT 1
Tack Roger och ni andra, många visa ord! Nu har jag i mitt velande ändå bestämt mig för en "new old stock" D-28 tillverkad 2013 och som jag testade för ett tag sen. Gillar både känslan och ljudet på denna.
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,710
|
Post by piotr on Oct 10, 2015 4:42:51 GMT 1
Ok, jag är medveten om att Martin från 70-talet inte alltid ses med blida ögon, Återkommande påpekanden rör för stor platta - vad den nu kallas - som håller strängarna under locket, dålig intonering, felplacerat stall, allmänt "överbyggda". Samtidigt springer man ibland på en 70-talare som känns och låter riktigt bra. Det handlar ändå om 40 årigt trä... Framför allt gillar jag de lite fetare halsprofilerna dessa gitarrer har. Många Martin idag har halsar som är så antingen eller, för tunna eller å andra sidan med väl markant och obekväm v-form. Fråga: är de i allmänhet för dyra för att motivera att kosta på de efterkorrigeringar som kanske behövs på en sådan gitarr. Vad säger bygg- och reparationsexpertisen? Och från och med vilket årtal kan man säga att Martin skärpte till sig igen? Huruvida virkets ålder, eller själva spelandet, eller bägge i någon kombination, bidrar till instrumentets kvalitet är förstås en omdebatterad fråga. Min uppfattning/erfarenhet är att rimligt lättbyggda gitarrer blir mer responsiva med tiden, att detta visar sig redan inom något år, men att de kanske också blir mörkare i karaktären. Det går inte att fastställa något bestämt årtal. HD28 introducerades 1976; när jag själv provade en sån för första gången slogs jag av den stora skillnaden mot vanliga D28 och D35 i respons och transparens - jag visste då inte ens vad som skilde i konstruktionen. Men 1976 lanserades även D76, i 1976 exemplar förstås, och åtminstone den jag spelade och t o m ett tag ägde ( fråga mig inte varför!) var nog bland det trögaste jag spelat. 1977 lanserades M-modellerna, även de med skålade spant. OCh sen har det i försiktiga etapper fortsatt. Rätt nyligen infördes t ex skålade spant som standard på D18.
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Oct 10, 2015 6:03:07 GMT 1
Verkar varit lite vilda år för Martin där i slutet av 70-talet. Återgång till gamla bygglösningat men också mer eller mindre smaklösa spontan-hittepå som D-76 och D-19...
|
|
|
Post by julianbream on Oct 28, 2015 23:25:21 GMT 1
ALLA 70-tals Martin jag spelat på utom D-76 har låtit alldeles utmärkt, även om de tydligen har varit fullständigt felbyggda. Sen har jag spelat på ännu fler moderna akustiska gitarrer av skilda toppmärken som låtit helt ointressanta. Vad kan man dra för slutsats?
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Oct 30, 2015 0:11:27 GMT 1
Spelar regelbundet på en HD-28 fr slutet 70-tal (tror jag). Den låter bra, har alltid låtit bra, har alltid varit lättspelad och trevlig, ett härligt instrument, har aldrig behövt reflektera över svagheter, bara spelat på och njutit! /ebh Härligt! För egen del är jag lika nöjd på mitt håll, med min nyinförskaffade D-28: jämn i registret, kraftfull och låter levande och "livlig" även vid fingerspel.
|
|