levin 22

[jabbe]

Fick denna gitarr som hade fått rejält med stryk. Kross-skador m.m. Några ribbor sitter löst. Av med locket, Gitarren är så sliten så jag kommer sickla bort lack, laga skador och sedan får den ny lack. Den ska bli en riktig player hade jag tänkt. Tror denna modell heter Bolero och vad jag förstått så kan man ha både nylon och stålsträngar. Botten och sidor är i kanonfin valnöt så den tonen ska jag få fram.

Skum limfläck här. Gick inte att värma bort.





Jaha så här ser den ut här. Det var ett h-vite att få bort halsen. Måste vart ett felaktigt lim eller...

[Tyko]

Tja, du gör ju som du vill förstås men av det lilla som man ser på bilderna känns omlackering fel. Jag och några andra har sagt det förut men det tål väl att upprepas: Du kan aldrig göra om en orginallack eller en gammal lack. En ny lack ser ofta "fel" ut på en gammal gitarr, det blir liksom två saker som krockar rent estetiskt och gör att charmen helt försvinner. Det kan eventuellt vara lockande för någon att försöka återskapa en glasskiveliknande blank lack men det stämmer liksom inte in med resten av instrumentet.
Dessutom är lackjobb det svåraste att få till bra och samtidigt det som alla kommer att göra att alla kommer att se att det är någon som försökt få en gammal gitarr att likna en fabriksny utan att lyckas då det just är en gammal gitarr.......och en gammal gitarr är ju bra så varför försöka dölja det?

Istället kan lacken repareras på ställen där det är nödvändigt. Den gamla cellulosalacken på din Levin löser sig fint med ny cellulosalack och det blir osynliga "sömmar".
På din äldre gitarr var det troligen schellack orginal och det hade tex varit enkelt att bättra på med ny schellack.

[Klangfix]

Det är alltid svårt att hitta gränsen för när instrumentet ska betraktas som ett vrak och man kan lacka om det utan vidare.

Jag kom precis in från verkstan där jag just stått och sicklat på en likadan Bolero i timmar. Den har fått ny lack på locket men sargen och botten kommer jag inte göra trärena. De ska få ett lager ovanpå det gamla som jag hoppas smälter ihop med underliggande lager och döljer en del repor och ytliga skador. Det blir naturligtvis mycket jobb hur jag än gör. I mitt fall hade jag inte mycket val tyckte jag. Gitarren hade varit tejpad med gaffatejp och var totalt misshandlad.




Fast det är klart, med tanke på att gitarren aldrig blir i originalskick och att jag kanske inte heller lyckas få till en snygg lack utan en alltför stor arbetsinsats, kanske man skulle nöjt sig med att limma ihop gitarren och få den spelbar. Den har kanske sin charm ändå. Hmmmm.... svårt val.



Här är den efter isärplockning, nya ribbor, ihoplimning och efter första lagret lack. Sickling med rakblad pågår. Sen ska den få ett lager till med sprayflaska. Första lagret är penselmålat.

[peterd]

Det här är en svår och spännande diskussion.

Jag tycker det är avgörande vad det handlar om för instrument och ålder.

Dessutom handlar det om vem som skall ha instrumentet.

Tyvärr är det nog så att 90 % av alla tänkbara gitarrköpare inte fattar ett skit av värdet av ett vackert patinerat instrument.

Jag har flera instrument, rejält slitna, som jag aldrig skulle drömma om att röra lacken på, dels riktigt gamla instrument från första halvan av förra seklet, men även nyare, från 60 -70-tal. Har även en 1700-tals-fiol - jo, den är äkta.

Men då handlar det också om, som jag ser det, lite mer värdefulla instrument. I dessa fall är jag beredd att lägga stor möda på att återställa dem i originalskick, så gott det någonsin går. även om där inte är mycket lack kvar, skulle jag nog hellre låta det vara så än att jag skulle lacka om. I sådan fall delar jag Tykos uppfattning helt

Om jag däremot kommer över en 60 - 70-tals Levin eller Bjärton av lite enklare modell, så är nog skicket avgörande. Om lacken är i gott skick skulle jag absolut inte röra den. Men om det är tape och färg och i övrigt trasigt, flagat och förstört, (det är ju ofta sådant vi brukar få tag i - eller hur?) så har jag inga skrupler. Det är bättre att få dem spelbara igen och få dem så snygga som möjlig. Resultatet blir då i bästa fall att någon verkligen vill ha dem. Det gjordes ju faktiskt mängder av de här. De är inte värda att lägga 30-tals timmar på för att rädda en lack som ändå inte blir snygg.

En parallell: Jag har pulat en del med gamla bilar tidigare. Inom den branschen har det ju varit rena stollerierna under många år att försöka återställa bilarna i nybilsskick. Som väl är, börjar man värdera slitet originalskick. Jag tycker det är mycket vackrare med en sliten lack, än en blänkande ny lack som inte är original. Men det går sakta även där. Jag hade en gång en folka från -57, i, som jag tyckte, fantastiskt patinerat skick. Jag hade lagt massor av tid på att få den mekaniskt välfungerande. En gång var det någon som sade till mig - "Skall du göra veteranbil av den?" Slutsats: Ingen ny lack = gammal skrotbil!

Jag tror att måste ha med det i beräkningen, visst har vi ett ansvar och det skall vi ta - där det är rimligt. Men verkligheten är: att de flesta fattar inte. Således måste man anpassa sig efter det i viss mån.

[rogerh]

En funktionell kompromiss med gamla gitarrer är att lägga på ett täckande men tunt lackskikt ovanpå det gamla efter rengöring och uppruggning med fin stålull med samma lack som originalet. Det ser lika nött ut som innan om man sen mattar ned med finaste stålull och handpolering med torr trasa, men lacken är hel igen och ger spänst åt instrumentet. Trärena vita dings dämpas ned.

[Tyko]

Det uppfattningen att folk inte fattar att uppskatta en sliten orginallack håller jag inte med om. Nära nog alla musiker jag träffat känner instinktivt charmen med en gammal gitarr. Då menar jag när den känslan bevarats i instrumentet.
Dom som inte förstår att uppskatta ett gammalt instrument skall enligt min mening helt enkelt inte ha ett gammalt instrument. Det finns tillräckligt billiga nya instrument för dom att köpa idag. Då får dom förhoppningsvis vad dom vill ha.
Övriga som vill ha ett gammalt instrument måste lära sig att förstå helt enkelt.

Att bättra på en orginallack brukar kräva betydligt mindre tid än att skrapa bort all gammal lack och sedan minutiöst noggrant förbereda den trärena gitarren för ny lack. Därefter lägga flera lager med ny lack och slutligen det stora arbetet med slipning och polering. Detta är ett väldigt svårt arbete och flertalet gamla gitarrer som försetts med ny lack har tyvärr fått behandlign av människor som inte vetat hur man gör ett sådant arbete.
Det handlar ofta även om att kunna inse sina egna begränsningar och inte gå över gränsen för vad man klarar av. Det handlar även om att lära sig se vad som är bra och inte bra. En slags känsla för stil. Jag tror att man kan träna sin stilkänsla genom att ständigt iakta dom föremål som man vill få en känsla för.

Rogers metod är en mer vedertagen metod då det gäller gitarrrenoveringar. På engelska kallar man det att gitarren har fått en "over spray". Sedan må det vara penslat eller sprutat. Det viktigaste i denna metoden är att man lyckas bättre med att behålla gitarrens rätta utseende då all missfärgning (gammal cellulosalack antar ofta en gulnad nyans) samt ofta även krackeleringar och andra tecken på ålder fortfarande kan skönjas och på så vis låta gitarren behålla en del av sitt sanna utseende.
Rent arbetsinsatsmässigt innebär det också en enormt mindre (smartare) tidsåtgång. Dock bör man även här verkligen tänka igenom om det är nödvändigt eller inte. Även en sådan behandling minskar gitarrens värde jämfört med en orörd orginallack eller en milt reparerad dito.

[jabbe]

Jag håller med er alla. Det finns lägen då jag absolut inte skulle lacka om. I detta fall kommer jag väl inte göra allt trärent och någon glasskiveyta är inte heller målet.

Men jag vill inte ha en hyfsat spelbar bolero som ser 50 år gammal ut heller , inte i detta fall.

Vi får se, reparerad och en kanonplayer vill jag få till.

[Tyko]

Jan 6, 2012 11:33:30 GMT 1 jabbe said:

Jag håller med er alla. Det finns lägen då jag absolut inte skulle lacka om. I detta fall kommer jag väl inte göra allt trärent och någon glasskiveyta är inte heller målet.

Men jag vill inte ha en hyfsat spelbar bolero som ser 50 år gammal ut heller , inte i detta fall.

Vi får se, reparerad och en kanonplayer vill jag få till.

.......fast den är väl 50 år gammal ungefär?

[jabbe]

jo just det sorry, tror att den är från 54...

[peterd]

Men nog är det en viss skillnad, beroende av vad det är för gitarr?

Ett kvalitetsinstrument är vi ju helt ense om att det skall bevaras i originallack.

De flesta tänder nog på charmen hos en välspelad patinerad Levin LT 18. Det kunde nog bli en rätt bra kö för att få känna på en sådan. Men jag är inte säker på att kön blir lika lång om det handlade om en
Bjärton Minor!

I det första fallet skulle jag inte ens drömma om att göra en overspray, men däremot i det senare.

[rogerh]

För mig är det skicket som avgör. De flesta jag renoverat har varit vrak och då är det bara att lacka på. Lack som tappat spänsten och masssor av repor och sprickor. Ett fint instrument i bra skick klarar sig med små bättringar i de värsta dingsen.

Som alltid gäller det att göra så lite man kan.