Blåslampa på celluloid-kantlist! Nu med bild.

[Klangfix]

Ja, man lär så länge man överlever...

Idag skulle jag löda fast fästbyglarna på baksidan av en gitarrmikrofon (Höfner archtop fr 1967). Jag hade lagt en kakelplatta mellan micken och locket och tyckte att jag hade god marginal när jag värmde lödstället med en miniatyrblåslampa. Plötsligt far det iväg en liiiten liten partikel av något sågspån eller liknande. Denna lilla glödande partikel far rakt mot kantlisten på hörnan av den utstickande greppbrädan.


Swoooof!

Kantlisten flammade upp. Kvickt som ögat lyckades jag blåsa ut den explosivt brinnande kantlisten. Två cm av kantlisten var 100% svart-pulvriserad på 0.5 sekunder.

Jag lovade mig dyrt och heligt att aldrig ha öppen eld i närheten av gamla archtops celluloid-kantlister. Att det var brandfarligt visste jag, men det här var ju löjligt!!!

Jaha, så fick jag då nästan två timmars extra lagningsarbete. Först lyckades jag hitta en kort stump celluloid-list som jag hade kvar från en Levin Orchestra-kropp. Därefter tog det en lång stund att slöjda till och böja listen kring hörnet. Varmt vatten fungerar någorlunda, annars knäcks listen. Sen blev det superlim och efterslipning. Det syns om man kollar noga, men på armlängs avstånd ser det övertygande ut.

*skämmas!*




EDIT: Fast nu vet jag hur jag ska plocka av kantlist från gamla gitarrer - och det går himla fort.

[robocat]

Snyggt "räddat"
Jag gillar switchen starkt!

[sfe]

Har du ingen bild på den brända listen? Allra härligast skulle vara en film på händelsen förståss. ;D
(Finns en hel del härliga filmer på YT när Li-Po ackar i modellflygplan och laptops exploderar.)

Någon text jag läste en gång (Dan Erlewine?) liknade celluloiden på gitarrerna vid bomullskrut i fast form. Jag har jobbat som biografmaskinist en gång i tiden och även om acetatfilmerna då var borta (70talet) så fanns ändå skyddsåtgärdena och föreskrifterna kvar så man förstod att det inte var ofarligt. Denna film var också anledningen till att maskinrummen skulle ha putsade väggar och inte fick ha någon luftförbindelse med övriga huset. Om ni tittar på gamla biografer så lägger ni märke till att maskinrummen alltid har egna dörrar utifrån och in, ibland med en del underliga upplägg där man är tvungen att först gå in i stora huset och sedan ut igen, ofta på en balkong, för att nå dörren till maskinrummet.
"Men fönstren genom vilka filmen når filmduken då?, frågar då den vakne. Dessa fönster var försedda med falluckor av 3mm plåt som var uppbundna med bomullssnöre.