Hur fungerar Bohlins tonbord?

[way2loud]

Jag har en längre tid haft funderingar på att använda ett vanligt piano som tonbord för att förstärka ljudsvaga akustiska instrument.
Den första invändningen blir ju då att det inte är portabelt, men i hemmiljö och studio fungerar det utmärkt.
Sen skulle det ju kunna gå att ta tonbordet från ett kasserat piano och tillverka en tonbord som blir mer portabelt.

Det finns lite bilder på Bohlins tonbord på nätet men jag har inte hittat nån detaljerad bild på hur drivenheten fungerar (magnet, talspole etc).
Någon som har hittat bilder eller ritningar på detta eller har sett det i verkligheten?
Jag har för mig att samma princip också användes i större tonväggar som tillverkades.

Det finns ju numera färdiga drivenheter att köpa, sk ”surface transducers”, avsedda att sättas på diverse hårda ytor såsom bord, väggar, undertak, tavlor etc.
En sådan skulle kunna användas för att testa ljudkvaliteten. Alternativt kan man konvertera ett vanligt högtalarelement.

www.electrokit.com/produkt/surface-transducer-stor/

Givetvis får man fixera pianots dämparpedal i nertryckt läge.

[Klangfix]

Idén med tonbord har en stor svaghet. När man plockar upp ljudet hos en akustisk gitarr med en mikrofon, så är det ljudet av strängens vibrationer transformerat genom gitarrkroppens kropp. Denna elektriska avbild kan betraktas som det sanna ljudet av gitarren eftersom det är samma ljud som når våra öron.

Ljud kan befinna sig i olika form: som en mekanisk vibration i ett instrument, som lufttrycksändringar i luften, som en analog elektrisk signal efter omvandlingen i mikrofonen, som siffror i den digitala domänen efter analog till digitalomvandling om ljudet lagrats eller processats digitalt. För att vi ska kunna höra ljudet, måste allt transformeras tillbaka igen till vibrationer inne i vårt hörselorgan. Detta görs i många steg. Först omvandlas de digitala siffrorna till en elektrisk analog spänning som sen förstärks och skickas till en högtalare. Därefter överför man den elektriska signalen till luftvibrationer och till sist kan våra öron plocka upp det luftburna ljudet och omvandla det till mekaniska vibrationer på basilarmembranet som identifierar alla olika frekvenser och skickar vidare kemiska impulser till hjärnan så vi förstår vad vi hör.

Om man då istället byter ut högtalarna mot ett tonbord, kommer man att införa ytterligare en transformation som liknar den mellan strängen och luften utanför gitarren. Detta extra steg tillför bara distorsion och stark färgning av ljudet. Varför färga ljudet en gång till, när ljudet redan är perfekt när det lämnar gitarren första gången? Ett tonbord är alltså inget annat än en mycket usel högtalare som har extremt dålig frekvensgång och mycket distorsion.

Det finns en enda motiverbar användning för tonbord och det är om man vill experimentera med att få en elgitarr att låta mer akustisk, eftersom i en elgitarr har man hoppat över att ta med transformationen av den akustiska gitarrkroppen. I elgitarren är den elektriska avbilden endast en avbild av strängens vibrationer. Kroppen är i det närmaste oväsentlig och borta ur ljudkedjan.

[way2loud]

Jo, allt detta är helt riktigt och även helt relevant om det enda målet är att skala upp ljudnivån. Då bör man i stället använda en utrustning med så rak frekvensgång och så lite distorsion som möjligt typ de moderna förstärkare som finns på marknaden för akustiska instrument.
Min tanke var väl att kanske tillföra en ny dimension i ljudet, på samma sätt som elgitarrister gärna använder lätt överstyrda rörförstärkare som ger mer eller mindre mängd harmonisk distorsion och kompression av ljudet. Jag antar att Bohlin även kan ha varit ute efter samma sak. Om det lyckades vet jag inte eftersom jag inte har lyssnat på vare sig tonbord eller tonväggar.
Hursomhelst - det blir ett billigt experiment - pianot och förstärkaren finns och en drivenhet kostar ett par hundralappar. Och jag tänkte mig ”oförstörande provning”, dvs inga ingrepp eller hål i pianot.
Ditt förslag med att testa en solid elgitarr verkar intressant, måste provas. Eller varför inte testa utan att dämpa strängarna i pianot. Det kanske kan bli lite sitareffekt.......

En tveksamhet med de drivenheter jag sett är att man valt ganska tunga komponenter för talspolens upphängning och centrering i luftgapet vilket inte kan vara optimalt för diskantåtergivningen.

[Klangfix]

Diskantåtergivning av stora membran som rör sig är ett större problem. Ju större membranet är, desto mindre spridning får man. Ett stort membran tenderar dessutom att gå över till s k flermod, dvs ytan bryts upp i många små ytor som var och en vibrerar individuellt beroende på vilken frekvens som just nu spelas. Samma fenomen finns i stora gamla sladdriga högtalare som inte fungerar som en kolv som rör sig in och ut. Gamla högtalare sätter fart på centrum av högtalarkonen och sen rör sig diskanten lite som den vill längs papperskonen beroende på vilken frekvens som spelas. Detta ger ibland trevligt ljud, men frekvensgången är väldigt ojämn och oförutsägar. Det är förmodligen vad som också händer i tonbord.

[bjornsynneby]

Detta verkar mycket intressant! Jag har en surface transducer med inbyggd förstärkare i som jag köpte på cd on för några år sedan. Den använder jag när jag ska mixa musik. Då har jag skickat ut ljud i allt från trädörrar, ackustiska gitarrer, badkar och smyckeslådor och mickat upp detta för att spela in igen. Uppställningen används då för att ge karaktär åt ljudet. Klockspel genom smyckesskrin blir otvivelaktigt väldigt speciellt och fint. Plåtreverbet som jag byggt bygger på samma princip. Förstärkt signal in i transducer och detta mickas upp med kontaktmikrofoner.

Så ditt experiment borde lyckas med lite arbete. Om man vill konstruera en förstärkare med denna princip så borde ju en del av ljudet från gitarren förändras när det transformeras i så många steg. Karaktär får det säkert!