Ojojoj..
Snacka om att man börjar bli sugen att skaffa en F-hålare!
Jag tycker att Levins Deluxe, Royal, Dansant och Star är otroligt snygga. Framför allt huvudformen på dem. Kollade runt lite på nätet på dessa. Det finns ju en del till salu, och priset verkar oftast ligga på femsiffrigt...
Berätta gärna mer om Levins F-hålare ni som kan dessa. Jag antar att det finns rätt många mer modeller..?
Den här Höfner´n är oxå riktigt snygg tycker jag, men vet inte något om den:
www.blocket.se/vi/9476238.htm?ca=6_s/patrik
Levins f-hålsmodeller (orkestergitarrerna) började tillverkas år 1929. Delux:en kom några år senare.
Orkestergitarrerna tillverkades i olika prisklasser för att tillgodose de olika kraven på spelbarhet och ljudkrav.
En Deluxe t.ex. kostade 1937 750:-, vilket var en stor summa pengar på den tiden, medans den billigaste orkestergitarren (modell 30) kostade 175:- då.
De sista åren kostade en Deluxe i natur nästan 1400:- (1957).
Jag har själv en Deluxe och om man synar den i fogarna så upptäcker man att den är tillverkad med oerhörd stor precision.
6-ply-binding runt kroppen. Baksidan, sargerna halsen, f-hålen, plektrumskyddet och skallen är 4-ply-binding. Detaljrikedomen på inläggena på skallen och greppbrädan är inte sparsamt valt. På med så mycket det går. Otroligt fina träbitar av det bästa slag överallt.
Detaljrikedomen av inlägg avtar ju billigare instrumenten blir och enligt specen i katalogen så är även träslagen sparsammare och sparsammare utvalda ju billigare de blir.
Prisbilderna på dessa instrument sägs vara underskattade. Prisbilden varierar ganska stort även om det gäller samma modell.
Anledningen till det är väl att respektive ägare uppsklattar den olika helt enkelt.
Den sanna prisbilden är svår att uppge. Personligen så tycker jag nog att de dyrare modellerna är någorlunda vettiga medans de billigare är överskattade. Anledningen till det kan bero på okunskapen om kvalitetsskillnaderna. Folk tror helt enkelt att en Dansant är lika hög status på som en Deluxe. Priset skilljer 1.000:-. En Dansant kostade inte mer än strax under 400:- 1957.
Kvaliteten är ganska hög överlag.
Får man tag i ett instrument som är helt och har någorlunda rak hals och schysst ställbart stall så är det skitbra spelinstrumnent. Med bra ställbart stall menar jag att de går att ställa ner så lågt så att det blir behagligt att spela på. De flesta jazz-burkar jag fått tag i så är stränghöjden oerhört hög. Detta trots att halsen inte lossnat eller kroknat. De ställbara stallen går inte att sänka mer heller (spelade de med så hög stränghöjd förr?) Det har helt enkelt löst sig på det viset att jag slipat ner så mycket det tillåts på underdelan av stallet utan att för den skull påverkat soliditeten i träet. Styrstolparna till det höj- och sänkbara överdelen måste ju ha lite gänggods kvar i underdelen. Lite har kunnat slipats bort på överdelen av stallet också. Där måste man vara sparsam med avverkningen p.g.a. att det inte får bli för tunnt. Då är det risk att den böjer sig eller går av vid full strängbelastning.
Levins f-hålsmodeller är mycket bra allround-guror som kan komma till nytta i många sammanhang. På min Royal t.ex. har jag monterat dit en ny Kent Armstrong-mik på sedvanligt vis (flytande). Den funkar skitbra som elgitarr nu (med elgitarrsträngar). Skulle jag vilja köra enbart akustiskt med den så är det bara att byta strängar till akustiska d:o. Nu är ju Armstrong-miken är kalibrerad för elgitarrsträngar så då duger den ju inte till som akustisk förstärkning på samma sätt.
De är mycket tacksamma att renovera om man nu skulle få tag i ett kasst instrument.
Ljudet kan variera allt ifrån riktigt akustiskt med varm och fin ton till det mer torrare och nasala ljudet.
De är kända för stort och tydligt ljudregister i hela spektrat.
Vilka modeller som fanns var i mitten på 1940-talet; Deluxe, Solist, Royal, 22, 27, 32 och 35.
35:an var den enda med 1 års garanti och kostade 225:- 1946. De övriga hade 10 års garanti.
När det gäller 50-talsmodellerna så blev det en annan ordning; Först Deluxe (förståss). Sen kom Solist, Royal, Orchestra, Star och Dansant. Då hade alla 10 års garanti. Alla dessa modeller hade en T-balksförstärkning i halsen.
På 60-talet moderniserades jazz-burkarna. Det blev modernare stall och ställbar hals med dragstång. Modellerna hette då; 315, 320, 325, 330 och 335.
315 och 320 hade både skuret lock och botten. De övriga hade bara skuret lock.
En serie "halvakustiska" modeller hette 340, 350 och 360. Skillnaden på de och de övriga gitarrerna var väl att de hade tunnare kropp och en mer utformad cut-away. Mikar var standard.
340 hade både skuret lock och botten. De övriga har bara skuret lock.
För övrigt så är min Royal från 1952 och modell 335 från 1958 till salu.
Royalen tänkte jag ha som bytesobjekt till en gitarr som finna på Halkans i Stockholm, men självklart så kan jag ju sälja den om det skulle vara så.
Bilder på de gitarrerna finns i Galleriet i detta forum.