Det här med musiköra....

[sfe]

En ganska lång inledning. Hoppa över om du vill och gå direkt till länkarna. Jag tar inte illa upp.

Jag har aldrig varit bra på ackord, eller musikteori heller för den delen. Det är nu 45 år sen jag började spela gitarr och det var då första gången jag någorlunda seriöst försökte mig på att traktera ett musikinstrument. (Nej, ingen musikskola för mig i grundskolan. Det var fullt så jag fick inte plats. Med tanke på hur det gått för de flesta av dem som kom in i grundskolans musikinstrumentundervisning så är jag tacksam att det gick som det gick. Hade jag kommit in kanske jag i likhet med de flesta som kom in aldrig mer i mitt liv velat spela nåt instrument?) Man tycker att jag under den här långa tiden mer eller mindre av bara farten skulle lärt mig vad olika ackord heter och hur dom låter och ja, helt enkelt kunna sätta mig ner och rakt av kompa någon som sjunger eller spelar melodi, inte allt för svår, som jag inte hört förut.
Nej! Jag kan inte det. Absolut inte. Min karriär började visserligen med rock'nroll (UFO, Judas Priest, Ted Nugent för att ge en uppfattning om vilken slags Rn'R det handlade om.) där jag mest spelade riff som jag kopierat från skivor. Ackord tyckte jag var nåt som hörde lägerelden till och sån musik intresserade mig inte. Efter bara några år tyckte jag dock att jag borde lära mig mer och gjorde lite tafatta försök med några böcker som fanns på den tiden, men jag kom ingenstans. Fattade inget. Böckerna förklarade hur ackord fungerade och hur dom passar in i ALL musik. Jag fick det inte att passa med musiken jag lyssnade på. Började därför spela klassisk gitarr istället, och jag kan inte säga nåt annat än att det klassiska spelet har givit mig väldigt mycket, inte minst inom notläsning. Ångrar inte det.

För nåt halvår sedan hörde jag en radiodokumentär om musikalitét i vilken man pratade om att musikalitéten brukar delas upp i tre delar: förmåga att identifiera rytmer och märka avsteg från en rytm, förmåga att höra tonhöjder och märka avsteg från skalor och "falska toner", samt förmågan att höra harmonier, vilket är att kunna höra vilket intervall det finns mellan två toner som spelas upp samtidigt. (Att höra tonerna i följd är visst mycket lättare än att höra dom samtidigt och brukar därför inte användas i detta sammanhang. I alla fall hos vissa av testarna.) Funderingarna började genast hos mig om det är så att jag har någon slags medfödd svårighet med den sista av de tre. Har därefter fått till mig att uppfattningen om "omusikaliska människor" varierar en hel den. Vissa anser att detta handikapp är en myt och att alla kan träna upp sin musikalitet (Typiskt svenskt synsätt enligt mig.) och andra anser att det faktiskt är som så att en viss del av mänskligheten kan inte njuta av musik och kan inte heller tränas till att framföra musik. Det har forskats en del om detta och man har, i alla fall i vissa forskningar, kommit fram till att andelen människor som är äkta omusikaliska är 4% och det intressanta är att det inte finns någon variation i denna siffra mellan olika världsdelar och folkgrupper. De som anser att "omusikalitet" är en myt är, efter vad jag läst, ibland musikpedagoger som inte sällan jobbat med människor som haft stora problem men som efter mycket jobb lyckats bryta sina begränsningar. (Nåt jag tänkte när jag läste om det första gången, och som också påpekades i en text jag läste senare, är att musikpedagogerna troligtvis mycket, mycket sällan kommer i kontakt med representanter för de 4%:en. Varför skulle någon av dessa 4% anlita en musikpedagog? Dom har hittat annat i sitt liv att göra än att syssla med musik.)

Hursomhelst, här vill jag dela med mig av två hemsidor jag hittat som berör detta ämne. Lägg gärna till fler länkar om ni vet om någon sida i detta ämne.

Testa din musikaliska begåvning.
Denna sida är en del av ett pågående forskningsprojekt (tror jag) och verkar mycket seriös. Testresultatet presenteras inte riktigt som jag väntade mig men det kanske också är en del av det "seriösa"? Inga jämförelser med vilka resultat andra testobjekt fått utan bara en redovisning av hur många fel man haft. Har man haft MÅNGA fel ombeds man höra av sig. Man kanske är ett intressant försöksdjur då?
Brams musikalitétstest
Presentera gärna era resultat med ett svar här nedan.

Här är ett slags spel, och kanske också ett verktyg för att öva upp sin harmonikänsla. Jag är i skrivande stund skitdålig och klarar nätt och jämnt första nivån i "practise", men jag tänkte kämpa om och om igen så mycket jag orkar och har tid för att se om det blir någon förbättring.
Lägg märke till att instruktionerna är lite luddigt skrivna. Det går till som så att endast dom ljusa knapparna går att klicka på. Varje ballong som faller ger ifrån sig två toner samtidigt och man skall klicka på rätt intervallknapp för att spräcka ballongen innan den når marken.
Ballongspel

En riktigt seriös sida som förklarar musikteori och har on-line övningar. Kostar $20/år om man skall utnyttja det fullt men det går att göra mycket som gratisgäst också.
Teoria

[sfe]

En vecka sedan jag startade tråden, 62 views och ingen som har kommenterat övningarna jag länkade till?
Jag har hållit på och övat, inte hela veckan, men kanske 10 - 20 minuter om dan i 4 eller 5 dagar. 100 minuter om man räknar generöst och jag har kommit PRECIS INGENSTANS!!!!
Det är precis lika jävla svårt nu som det var i söndags. Jag har inte provat på någon högre nivå än där man skall skilja mellan unison, 4e, 5e och oktav.
Hur gör man? Jag vill prata med någon om detta för det gör mig så inni helvette frustrerad!

[stillalearner]

Det här blir svinlångt, Besserwisser, men jag ska försöka bena i lite det du tar upp eftersom det är något jag både grubblat på och jobbat med yrkesmässigt i drygt 40 år.

Jag har aldrig sett mig som musiker/gitarrist utan som musikant. Mitt musiköra är det nog inget större fel på. Redan i 3-4 års åldern drogs jag till musikinstrument, fråga mig inte varför. Tillhör generationen som fick göra musikprov i 3:an, innan musikläraren föreslog lämpligt instrument. Fick höga poäng, högst poäng i klassen, så min musiklärare ville att jag skulle börja spela fiol. Ingen av mina föräldrar spelade (har dock fyra generationer bruksspelmän i släkten, fram till modershjärtat som "revolterade" och blev "jazzunge"...). Min mor fick spel när musikläraren ringde: Nej, nej, nej... Inte fiol... (Hon var väl lite trött på barndomens spelmansmusik...)

Själv ville jag spela trummor men det fick stanna vid musikskolans övningsplatta, eftersom mina föräldrar inte hade råd med trummor. Ville fortsätta med ett instrument. Popmusiken var på väg in i Cream-/Hendrix-fasen, så varför inte gitarr. Någon gitarr fanns det inte pengar för. Fick välja mellan mormors postordersgitarr från 1910 eller farsgubbens ospelbara Levin. Det blev mormors, som var mest spelbar. Gitarrläraren undrade vad det var för ett museiföremål jag kom släpande på. Det blev bara en termin...

Vill fortsätta spela, så i smyg försökte jag spela på farsgubbens Levin med ospelbar stränghöjd. Lärde mig några lägereldsackord, fast det lät inte bra. Men jag upptäckte något annat: bottleneck-spel. Och jag kom på att om jag stämde ned den ljusa E-strängen till ett D (fast det visste jag inte då, jag var knappt tonåring) så lät det rätt bra. Sommarjobbade och köpte en japansk SG-kopia för 500 kr sommaren jag fyllde 14 bast - där började min "musikkarriär" på allvar. Har livnärt mig på musiken efter gymnasiet (2-årig social linje).Men någon gitarrist blev jag aldrig. Alla andra var mycket bättre: bättre ton, bättre teknik osv. Men jag kunde skriva låtar. Jag har alltid hört musik i mitt huvud. Jag kunde höra en Charlie Parker-platta och sedan höra egenpåhittade BepBop-solon i huvudet i flera veckor efter det. Jag kunde höra någon stråkkvartett av Mozart på radio och min hjärna började komponera stråkmusik. Musiköra?

Jag försökte lära mig spela gitarr, för att bli lika bra som polarna. Jag lärde mig pianonoter för att kunna ta ut övningar och låtar på gitarr, men kunde aldrig översätta pianonoterna till gitarren. Lärde mig kvintcirkeln, men det var inte lösningen. Jag visste vad ackorden hette och vilka ackord som hörde till vilka tonarter, men eftersom jag inte kunde ta ut ackorden så var det rätt meningslös kunskap. Böcker med ackordstabeller fanns inte, de kom först långt senare.

Jag har inte kollat dina länkar, men musikpedagogik har intresserat mig sedan åren man drygade ut gig-pengarna med att vicka som musik-majje. Och kanske är inte det här svaret på din fråga, men knyter an till det du skriver. Hur lär vi oss spela? Jag tror inte att det handlar om musikalitet/omusikalitet, bortsett från den lilla procent du refererar till men då handlar det inte om omusikalitet utan om att hjärnan har en begränsad förmåga att särskilja ljud och tonhöjder.

Människokroppen är fantastisk. Hjärnan har en underbar förmåga att skapa balans. Har man lite mindre av en sak, kompenserar hjärnan det med lite mer av något annat. Helheten är det viktiga och det som göra att vi fungerar.

Det vi känner igen, ger oss trygghet och blir något vi generellt upplever som bra. Det gäller även musik. Det vi upplever som bra, är något vi sedan själva traderar och blir basen för vårt eget musicerande. Barnvisor, folkvisor, psalmer och "klassiska" poplåtar jobbar med samma enkelhet: enkla strukturer, enkla melodier, repetition. En gång var det viktigt, för att kunna komma ihåg musiken. Orden gjorde det lättare att minnas melodin. Ju mer komplicerad en melodi blev, desto svårare blev det att minnas och att lära den. Med den noterade musiken, delades musiken upp i det som kunde minnas och det mer komplicerade som behövde notation för att kunna minnas och spelas. Noter (och ackordnamn) är inget annat än minnesstöd.

Gitarren är en fantastiskt instrument men det är kulturellt komplicerat. Gitarrliknande instrument finns i nästan alla kulturer, runt om i världen. Kulturen gör att vi närmar oss instrumentet på olika sätt: hur vi uppfattar det, hur vi använder det, vilka toner och harmonier vi hör - och hur vi stämmer stränginstrumenten. Den europeiska standardstämningen började troligtvis som ett sätt för att kunna tradera musik, sedan som ett verktyg för att kunna mångfaldiga noterad musik. Stämgafflar kom sent in i musikhistorien, så instrumenten stämdes på gehör (sambandet mellan strängarna) och efter hur andra stämde sina instrument - man skapade en praxis. Men tittar vi på den "folkligt" traderade musiken i vår del av världen, har t ex fioler och nyckelharpor inte alltid stämt på ett standardiserat sätt. Människor har ändrat och prövat olika stämningar, för att hitta andra känslor eller bara för att göra spelandet enklare. Gitarren är inget undantag.

Europeiska immigranter hade med sig den standardstämda gitarren till Amerika. Andra kulturer mötte gitarren och tog den till sig på sitt sätt och utifrån sina stränginstrumentstraditioner. Andra kulturer tog med sig sina stränginstrument (banjon t ex) och de europeiska immigranterna tog till sig instrumenten utifrån vad de kunde relatera till - den egna strämginstrumentstraditionen. De afrikanska slavarna förhöll sig till gitarren, dvs spelade som de spelat sina traditionella stränginstrument. De europeiska immigranterna tog till sig den afrikanska banjon, stämde och spelade på den som man spelade på gitarr. Kulturer möts. Nya förhållningssätt och ny musik skapas.

Mina gitarrproblem (och min låga självbild som gitarrist) bottnar i att öra och tradition inte går hand i hand. När jag ska försöka spela utifrån normen (europeisk standardstämning), blir det inte bra. Det stämmer inte med mitt "musiköra" och därför inte heller med min "musiklogik" (dvs hur hjärnan får ihop det). Det blir felsignaler från hjärnan till fingrarna.

Sedan 1972 spelar jag uteslutande i Double Drop D (högt och lågt E sänkt till D), när jag spelar för egen del. "Yrkesmässigt" skriver jag dock låtar i standardstämning, eftersom det är ett "språk" som andra förstår. Då handlar det bara om kommunikation. Att låtarna funkar att lära sig och att spela, vet jag. 30 papp i STIM-pengar i år (trots sanslöst dåliga digitala ersättningar), talar väl sitt tydliga språk.

Men när jag spelar för mig själv, är det bara Double Drop D som gäller. Det är också det som jag lärt ut till högstadieelever som vill klara skolans ackordsspel men tycker att växlingarna mellan "cowboy"-ackorden är för svåra. Jag lär dem enkla treklangs-ackord där de bara behöver 2 el 3 fingrar och bara spel på G, B, D-strängarna. Utan att gå in på musikteori tar vi enklast möjliga melodi (oftast "Blinka lilla stjärna") och en-tonsspel på D-strängen, lägger till dominant och/eller subdominant (den öppna stämningen ger mkt gratis). Och plötsligt kan de utan problem spela "Blinka lilla..." med melodiskt ackordsspel: melodi och snygga harmisar. Föräldrar och musiklärare blir impade för att det låter så snyggt. Det låter avancerat, men är enkelt att spela.

Eftersom de kan melodin och fingersättningen är enkel, lägger vi istället fokus på högerhanden och hur den slår an strängarna: tempo, rytm och känsla. Eftersom de kan orden, följer de bara rytmen. Allt blir så enkelt. Om jag ser att de är intresserade, frågar jag vad som händer om man synkoperar melodin och treklangs-ackorden i "Blinka lilla...", dvs rytmiskt betonar ackorden annorlunda? Och så provar vi. Vips har vi "What a wonderful world", eftersom melodi och ackordföljd är i princip densamma. De får med sig lite musikhistoria, lite rytmlära och att med lite högerhandsjobb (och pyttelite mer vänsterhandsjobb), så har de en välkänd standardlåt inom räckhåll. Lite bonuskunskaper, men inget som skymmer sikten. Och vill de veta lite mer, visar jag dem "Det är en ros utsprungen" - i stort sett samma enkla ackord. Quick-fix för snabbt lära dem att klara en skoluppgift, även om de inte tänkt börja spela gitarr. Men en quick-fix som innehåller pedagogiskt cliffhanger, dvs kan väcka nyfikenhet på att lära sig mer.

Jag är fortfarande ingen gitarrist. Men med Double Drop D kan jag ta ut den mesta repertoaren med enkel fingersättning på D, G, B, D-strängarna: Gershwin, Kern, Fats Waller, blues, folkmusik osv. Melodi och harmisar. Inga problem. Inga solon eftersom de (för mig) sällan fyller någon musikalisk funktion annat än som musikaliska cirkuskonster. Jag lyssnar på musik, inte på teknisk färdighet. Lyssnar jag på jazz lyssnar jag hellre på Allan Reuss, Teddy Burns och Johnny St Cyr och deras melodiska ackordsspel, än jag lyssnar på Joe Pass och senare generationers tekniskt jätteduktiga jazzgitarrister. Men sådan är jag.

Jag tror att alla kan utveckla sitt "musiköra" (utom möjligtvis den lilla procenten du nämner). Mycket handlar om att bara lyssna på musik, att "tänja örat" och de musikaliska referenserna. Hjärnan processar allt i sin takt och lägger pusslet utan att vi behöver bekymra oss. Det är som med det mesta andra här i livet - Ibland går det snabbt, ibland tar det längre tid. Det vi istället ska fokusera på, är pedagogiken och förhållningssättet till musik. Släpper vi sargen (den europeiska standardstämningen, om vi spelar gitarr) och de kulturella förebilder och ideal som styr oss, blir musikens funktion viktigare. Ska vi lära oss att spela som andra, eller ska vi lära oss att spela det vi hör i vår huvuden/hjärtan? Vad är det som bromsar oss i vårt lärande och hur kan vi göra det lättare? Att ändra stämningen på en gitarr (bara för att ta ett exempel) för att göra det enklare att spela (eller hitta spännande klanger), är bara fusk för den som står med fötterna cementerade i den spanska gitarr-traditionen. Vi andra bryter reglerna om det gör det lättare och/eller roligare att spela.

På min tid fanns det bara lärare i "spansk gitarr". Långt senare kunde elever välja ackordsspel. I takt med att "afro-musiken" vann mark på musikutbildningarna (inte minst på de pedagogiska I/E-utbildningarna, I/E = Instrument/Ensemble) kom pop, rock och jazz in i musikundervisningen. Dagens unga musikpedagoger möter eleverna på ett helt annat sätt än när jag var liten. Yngsta grabben gick ut Rytmus och den trumundervisning han fick som 9-åring, var betydligt mkt roligare och spännande än det virveldrillande för en fd militärmusiker som jag själv "utsattes" för. Redan första året i musikskolan hade lillgrabben både spelat på fullt trumset och spelat melodiskt slagverk. Inte undra på att han ville ta musiken ända upp på gymnasienivå.

Allt som bromsar/hämmar oss, gör musiken tråkig och vi får svårare att lära. Eller så kämpar vi oss genom det, men slutar spela när chansen ges. På det sättet är jag glad för dagens unga, för de får möta musik på ett roligare sätt pedagogiskt och lär sig därför mkt mer.

Så mitt tips, Besserwisser, är att du ska kolla genom studieförbundens kursutbud inför hösten. Många blivande musikpedagoger knäcker extra och de kan ge dig snabbare och bättre hands-on hjälp än vad webbsidor kan göra. Jag har plöjt otaliga videos, böcker och webbsidor genom åren, utan att öppna upp mitt eget gitarrspel. Till sist resignerade jag, landade i där jag en gång började (Double Drop D) och började laborera och utveckla det spelet. Det ger mig massor av spelglädje och jag har gjort ett antal unga elever glada (många av dagens unga har short attention span - internet och smartphones har inte gjort det lättare - och "min" metod har gett dem snabba, enkla, bra lösningar).

En bekant (metodiklärare på Afro-linjen) tyckte att jag skulle göra en skola av "min metod", men där slår bromsen till. "Mina" treklangs-ackord skulle få väldigt komplicerade namn och jag vet hur jag själv förfärades (= bromsades kanske helt omotiverat) av "krångliga" ackordsnamn i min ungdom (ha, ha, ha...) som om ackorden skulle vara extra svåra för att de hade krångliga namn. För övrigt ser jag mig fortfarande som "still a learner".

Det får mig osökt att tänka på min favoritanekdot, den om George Gershwin - mannen bakom en lång rad av musikaliska örhängen som räknas som "standards" idag. På 1920-talet får Gershwin veta att Igor Stravinskij lämnar Sovjet och flyttat till Paris. Stravinskij är då en av sin tid mest hyllade kompositörer. Gershwin skickar ett telegram till Paris och frågar om han kan få komma och ta ett par kompositionslektioner. Stravinskij telegraferar tillbaka och frågar: Hur mycket tjänar ni, Mr Gershwin? Varpå Gershwin telegraferar tillbaka och svarar: 250 000 $ om året. Då svarar Stravinskij: Då är det nog jag som ska ta några kompositionslektioner för er...

Poängen i anekdoten är att det finns så mycket som skymmer sikten för oss och gör tillvaron svårare. Klang-/ljudideal, sound, teori, status osv. Jag tror att mycket av detta är kulturellt betingat. Men kulturen förändras hela tiden. Kultur är bara tidsmarkörer, precis som klädmoden.

Ingen blir författare genom att lära sig grammatik. Grammatiken kan liksom bara hjälpa oss att korrigera det som blir galet och få oss att förstå varför det blev galet, så att det blir rätt nästa gång. Allt börjar i berättelsen, precis som med musiken. Finns glädjen att berätta, finns motivationen att lära sig. Precis som småtjejerna i videon här ovan. Man ser glädjen och att de är ett med musiken - det är detta som tagit dem tekniskt dit de kommit.

Jag gillar West Side Story (precis som Alice Cooper, som "citerar" den på Schools Out-plattan). Leonard Bernstein (dirigenten och kompositören till West Side Story), höll sex st föreläsningar på Harvard på 60-talet. Finns i bokform. Otroligt inspirerande läsning om musikens väsen, med hänvisning till alla möjliga kulturers musik och genrers, och hur toner rör sig och hänger ihop bortanför våra kulturella skygglappar. Den boken och Frank Zappas självbiografi, har åtminstone för mig varit till stor hjälp för att orientera mig i de smått existentiella frågor som rör sig i den här trådens första inlägg. Jag förstod mitt eget musiköra bättre. Varför örat/hjärnan hör som den gör, varför den fylleri i som den gör och varför den tar saker vidare. Kort sagt: hjälpt mig förstå lite bättre varför min musikhjärna/mitt musiköra funkar som det gör.

Eftersom jag nu befinner mig på dö-halvan av livet, skulle jag kunna börja fundera över om mitt musikliv hade blivit bättre om att jag redan som 9-åring haft en lika bra musikpedagog som lillgrabben hade i samma ålder. Hade jag utvecklat ett ännu bättre musiköra? Hade jag blivit flyhänt på musikteori och en svinduktig gitarrist? Jag vet inte. Min uppförsbacke och mina "svårigheter" har tvingat mig att förhålla mig till mitt eget spelande på ett annat sätt. Hitta andra lösningar. Det har tränat både min kreativitet, mitt musiköra och mitt tålamod.

Jag hade en gång ett långt samtal med vännen Louise Hoffsten (när hon stod på toppen av karriären, innan MS slog till) om låtskrivarprocessen. Vi hade jobbat ihop på en platta och jag var nyfiken på hur hennes låtskrivarprocess såg ut. Vi är bägge gehörsmusiker. Vi har "musiköron". För mig har det räckt med en ton eller en rytm, så kan jag improvisera fram en ny låt direkt. Bra eller inte, är oväsentligt. Men Louise beskrev det rakt motsatta: för henne var låtskrivandet som att försöka rulla upp en stor sten för ett berg. Det var inte längre glädje, utan prestationskrav.

När lärandet eller låtskrivandet blir något prestationsinriktat, något som måste göras eller klaras av, låser det sig lätt. Det är väl den väggen du slagit i, Besserwisser. Det har inget med "musikörat" att göra. Det handlar bara om sammanhanget kring lärandet, låtskrivandet, spelandet osv. Vi kan lära oss mycket mer än vi tror (nej, det är inget typiskt svenskt), med rätt stöttning och i rätt sammanhang.

För mig finns inte: Jag kan inte!
För mig finns bara: Jag kan inte - än!
Och att aldrig jämföra sig med någon annan än sig själv.

Vill vi lära oss något, så kan vi lära oss det. Tid, tålamod och tilltro till att vi kan. Och att se utmaningar som något roligt och lustfyllt. Så många år som jag sprang vilse för att jag ville bli lika bra som alla andra omkring mig, för att jag trodde att europeisk standardstämning var Bibeln, sanningen och vägen. När jag släppte det, kom lusten till gitarrspelandet. Nu gör jag saker som är svinroliga på guran. Lär mig nya saker och nya låtar, varje dag.

Kort sagt: Idag är gitarrspelandet roligare än någonsin. Och jag skulle utan vidare kunna dra lite låtar ur The American Songbook i sociala sammanhang. Det hade jag varken kunnat eller vågat, för tio år sedan. Men någon gitarrist ser jag mig inte som. Bara lyckligt befriad av det kulturella prestations-oket... ;-)

[sfe]

Tack för ditt långa och filosofiska svar Stillalearner.
(Jo, mitt användarnamn är inte "Besserwisser", det är "sfe". "Besserwisser" är en gradering man blir tilldelad av forumet efter ett visst antal inlägg. Du själv är "Nybörjare".)

Jag tycker man ofta, kanske tom oftast, hör musiker svara i närmast filosofiska berättelser när de skall beskriva sitt musicerande men när dom skall beskriva musik, helst någon annans musik, så blir det musikteori snarare än filosofi. När man vill arbeta bort tillkortakommanden man anser sig ha så vänder man sig oftast till teorin, och kanske till teorin enbart. Rätt eller fel?

Jag kan nu rapportera att jag börjar se en viss förbättring med mitt musiköra, eller kanske snarare förbättringar angående avsaknaden av vissa kompetenser i detsamma. Jag gör övningar på en sida som heter Teoria. Jag kan rekommendera ett besök där. Både förklaringar om musikteori och övningar. För att få fullt utbyte betalar man $20 per år men jag tror att det är värt dom pengarna.

Stillalearner kanske lite bekräftar vad jag trott att vissa inte behöver tänka så mycket på detta med musiköra, det kommer av sig självt när man sysslar med musik. För egen del verkar jag behöva kämpa avsiktligt med vissa bitar.

[stillalearner]

Teoria verkar vara ett bra hjälpmedel. Hoppas att ear-training övningarna ger dig det du söker. Örat är ditt viktigaste redskap. Men låt det ta den tid det tar. Dunka inte in kunskaperna. Låt poletten trilla ned när den behagar, det gör nästa steg mer logiskt och lättare att greppa. :-)

[svenake12]

"stillalearner"

Inspirerande text för mej.

Själv har jag alltid tyckt att "musiken är viktigare än tekniken"
Själv brukar jag säja till "medmusikanter" - lyssna in musiken istället för att titta på notbladen.

[niklasc]

Det här är ett jätteintressant ämne. För mej har harmonik "alltid" varit ganska självklart. Men givetvis har förmågan att ta ut en harmoni ökat med åren. När jag var 11 år och började skriva egna låtar så visste jag inte vad ett 13-ackord eller +5-ackord var. Och även om jag kunde höra att t.ex. 5'e tonen var höjd så hade jag inget ord för det. Den kunskapen har jag givetvis "utvecklat" med åldern tillsammans med kunskap om fler klangfärger. Jag har aldrig pluggat musik men jag har flera vänner som är musiklärare. Och det har hänt mer än en gång att någon om dem bett mej att ta ut låtar åt dem.

Däremot har jag svårt för noter. Kanske för att jag sällan haft mer nytta av noter än mitt gehör. Alltså har motovationen att öva på att läsa noter varit ganska låg. Samtidigt är det ju som att alltid behöva få dagstidningen uppläst för mej. Hade jag varit bättre på noter hade jag ju kunnat "läsa dagstidningen själv".

Jag har kollat på länkarna men tyvärr verkar det som att man inte kan göra testet längre. Jag hittar bara en demo. Ballong-spelet har jag testat. Felfritt så långt man kunde göra utan att skapa ett konto och logga in.

Är det då så att vissa har det, andra inte? Jag tror inte det (möjligen då med undantag för de där 4%'en). Jag tror att det som i så många andra sammanhang handlar om motivation, inspiration, tillåtande att experimentera och tillåtelse att misslyckas. I mitt fall har allt funnits. Morsan plinkade lite piano hemma på kvällarna som avkoppling, två äldre systrar spelade piano, min 10 år äldre svåger spelade lite gitarr. Jag är uppvuxen i en frikyrklig miljö och la säker hälften av min fritid i kyrkan där de band jag spelade i under tonåren hade sin replokal. Jag hade fri tillgång till nyckel till kyrkan och var där både på håltimmar och kvällar (ofta sent). I kyrkan fanns trummor, flygel, orgel, kontrabas, elbas, gitarrer och blåsinstrument av alla de slag. Jag testade allt, och ibland fanns det någon annan på plats som man kunde spontanjamma med, och då hittade jag snabbt en stämma eller basgång eller nåt liknande. Vi startade vårt första band när jag var 11. Vi skrev egna låtar och det tyckte ju folk i trakten var lite kul så vi fick spelningar. Vi pratar södra vätterbyggden (runt Jönköping) och där finns som bekant gott om kyrkor. Så vi spelade ganska flitigt. Och acceptansen för ett gäng ungar mellan 10 och 14 är ganska stor så vi kunde både experimentera och misslyckas, om och om igen. Allt handlade om gehör. Vi hörde en låt vi gillade och skrev en egen som var ganska lik. Sen kämpade vi i replokalen för att få alla att spela likadant. Om låten gick i A så kom jag ganska snabbt på att D och E är kompisar. Men sedan måste det hända någon också. Basen behöver röra sig. Så då "kom jag på" nån basgång och för att lära bassisten vad han skulle spela så fick jag spela före på gitarr (eller bas) eller sjunga tonerna. På det sättet övade vi vårt gehör hela tiden. Noter, däremot, vara något jag tragglade på pianolektionerna. På gitarr blev dom inte nödvändiga förrän jag började försöka med jazz i 20-årsåldern.

Jag tror att det framförallt är en inspirerande och tillåtande miljö som verkat gynnsamt på mej.

[sfe]

Intressant att läsa om någon som anser sig ha svårt för noter som använder sig av liknelsen med att "läsa dagstidningen". Det är en liknelse jag själv brukar använda mig av när jag råkar på folk som krystat försöker motivera varför man inte behöver kunna läsa noter (eller kanske tom varför det är så negativt för musiken att använda noter).

Jag kämpar på med Teoria. En 5-minuterssession om dagen. Just nu har jag M3, 4, 5, m7 och oktav som varianter i övningen (och utgår från samma grundton). Intressant är att jag ofta behöver testa några toner först innan jag liksom har kalibrerat hörseln för att kunna identifiera intervallen. Det är väldigt jobbigt för koncentrationen också och jag råkar då och då ut för att bli tondöv på samma sätt som jag brukade bli när jag en gång i tiden lärde mig att stämma en gitarr. Då kunde det ibland bli så att jag inte blev färdig med stämma gitarren innan hörseln "lagt av" och jag var tvungen att ta paus. Gitarrstämmarapparater fanns inte på den tiden. Intressant att erfara detta igen. Det var många år sedan jag råkade ut för det. Mer än 40 skulle jag tro.

[sfe]

Nedslående!

Vad kan jag mer säga? Jag har hållit på och tränat med Teoria i runt 20 dagar, nästan varje dag, 5 minuter per gång. Som jag skrev ovan har jag begränsat mig till C som grundton och försökt identifiera intervallerna M3, 4, 5, m7, oktav. Jag har tyckt att det gått bättre och bättre. På 90-någonting försök, vilket jag hinner med på 5 minuter, brukar jag ha 2 - 5 fel. OK. Idag gick det lite sämre med 7 eller 8 fel, men som ett experiment testade jag att köra samma intervaller med slumpvis grundton. Jag slutade efter 7 försök - då hade jag fått ett rätt och det var på en oktav.

Funderar nu på ifall det är som så att det jag lärt mig till viss del under dessa veckor, det är INTE att höra harmonierna utan det är att känna igen vissa toner? Är det verkligen så att jag är harmonidöv?

[peterd]

Jag tror att det här med musiköra är väldigt olika från person till person. Men erfarenhet hjälper. Har spelat mycket de senaste 10 åren, efterhand blir det lättare och lättare. Kan ibland sätta ackorden till enkla låtar med 3-4 ackord, även om det är första gången jag hör låten. Som någon uttryckte det: det här med talang, handlar mest om att vara enveten och inte ge upp. Men det är ju också en talang, som gäller för det mesta. Jag ger gärna upp. Men i vissa avseenden är jag enveten som en röd gris. Är det inte det som kännetecknar en nörd?😀