Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Apr 5, 2015 10:22:58 GMT 1
Ja, ni kan ju kolla var plektrumsyddet borde sitta på Wille Nelsons "Trigger" eller hur?
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Apr 5, 2015 10:26:49 GMT 1
Plektrumskydden når ju inte ända fram till ljudhålen så på mina instrument är det slitage där, ungefär vid klockan sju sett framifrån. Detta har uppstått när jag spelar på de lägre strängarna. Man kan undra varför detta område lämnas oskyddat, men jag tycker det är snyggt med det där slitaget. Just det jag undrar över också. Men det var på Tommy Emmanuels signaturgitarrer jag undrar över, eftersom varje form av skydd torde vara totalt onödigt där. Då skulle man "klätt" hela locket med skydd, och då försvinner ju hela idén med Tommy Emmanuel. Förresten, ni kan väl inte påstå att han har dålig yvig nybörjarteknik? Det vill säga att det inte bara är yviga nybörjare som gör repor i locket. Om de inte kan hålla ifrån varken plektrum eller fingrarna ifrån locket? Fortfarande inte någon som svarat på ursprungliga frågan utan att spåra ut i semantik: Varför finns det plektrumskydd på Tommy Emmanuels signaturgitarrer? Det är ju inte där han gör alla reporna, men slag och drag över locket.
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,711
|
Post by piotr on Apr 5, 2015 17:24:55 GMT 1
På YouTube finns faktiskt flera videor där han spelar på en gitarr utan plektrumskydd. Och, nej han har utmärkt kontroll på plektret även när han ser ut att forcera. De som inhandlar en signaturmodell lär dock inte i större utsträckning bearbeta skuldran på bassidan eller misshandla området bortom stallet med en visp.
|
|
|
Post by guitartrucker on Apr 7, 2015 13:12:56 GMT 1
Jag var också på plats och såg Tommy, 3:e gången gillt för mig och 2:a gången jag var med på Meet and Greet...som alltid en oerhörd energi i hans framträdande, det som är så roligt är att när man pratar med honom så är han som vem som helst, dvs man kan inte tro att han är så känd som han är, om än lite nischad.
|
|
|
Post by Klangfix on Apr 8, 2015 13:59:26 GMT 1
Jag satt på rad 12 till höger.... Tredje gången gillt. En komplicerad låt han körde var "Michelle". Samma arr framfördes i Malmö konserthus för några år sedan. Här är en gammal inspelning från detta tillfälle:
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,711
|
Post by piotr on Apr 13, 2015 13:37:20 GMT 1
Nja, Pam Rose är inte vilken dussinsångerska som helst; hon har en meritlista lång som ett ösregn. www.pamrose.com/aboutLåt gå att hennes låtar var lite väl lågmälda för åtminstone min smak, men TE vill väl ha lite sällskap och motvikt mot alla gitarrkliande män i publiken. Saken är helt enkelt den att jag är nästintill ointresserad av musik med text och endast med svårighet uthärdar de flesta sångare. Undantag finns, t ex Louis Jordan och Alan Price och jag uppskattar de sporadiska sånginslagen i Tommy Emmanuels uppträdanden. Sist jag hörde honom gjorde han ett Merle Travis-potpourri och då var det närmast oundvikligt med ett par verser av Nine Pound Hammer. Och Emmanuel klarar sig utan hjälp, därför att han är en enastående scenpersonlighet. Den gången gjorde han ett enda sammanhängande set på 90 minuter. Ännu en gitarrist, vars sång jag kan uppskatta, är John Jorgenson. På en av sina CD sjunger han Doctor Jazz och tar i så att det blir underhållande bara därför.
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,711
|
Post by piotr on Apr 13, 2015 13:45:19 GMT 1
Fö har jag aldrig hållt fingrarna där när jag spelat med plektrum, dvs de resterande fingrarna. Känner ingen annan iheller. Har alla dålig teknik? Inte säker på att jag förstår. Herb Ellis är ett typiskt exempel på vad jag talar om. Sen verkar det som Barney Kessel faktiskt stödjer handleden mot stallet eller bassträngarna när han spelar solo.
|
|
|
Post by way2loud on Apr 13, 2015 14:50:48 GMT 1
Saken är helt enkelt den att jag är nästintill ointresserad av musik med text och endast med svårighet uthärdar de flesta sångare. Undantag finns, t ex Louis Jordan och Alan Price och jag uppskattar de sporadiska sånginslagen i Tommy Emmanuels uppträdanden. Intressant, detta är ett av mina favoritämnen.....är du ointresserad av sången som instrument, texten eller själva sångaren? Jag har själv upptäckt att jag egentligen sällan lyssnar till texten och har väldigt svårt för att lära en hel text utantill, men verkligen uppskattar en sångare som sjunger rent, obesvärat och med fin kontroll av dynamik, vibrato etc. Följaktligen gillar jag ända sen ungdomen också a capella grupper. Inte alla dock. Troligen en följd av att man ibland medverkade i skolkören. Synd att det finns så få profana körer bara. Edit: Alan Price, måste jag ha missat....dvs är det samme man som var habil klaviaturspelare i the Animals?
|
|
|
Post by rogerh on Apr 13, 2015 16:40:51 GMT 1
Jag blir för det mesta uttråkad av musik utan sång.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Apr 13, 2015 18:04:34 GMT 1
Fö har jag aldrig hållt fingrarna där när jag spelat med plektrum, dvs de resterande fingrarna. Känner ingen annan iheller. Har alla dålig teknik? Inte säker på att jag förstår. Herb Ellis är ett typiskt exempel på vad jag talar om. Sen verkar det som Barney Kessel faktiskt stödjer handleden mot stallet eller bassträngarna när han spelar solo. Ja, nu tar du naturligtvis fram gamla 50-tals jazzgitarrister som tvingades spela så. Nåväl, Med stängd hand och knuten näve. De är väl ingen idag som spelar så längre? Förresten är det halvakustiska gitarrer du visar och ingen helakustisk. Ett plektrumskydd på en "jazzburk" sitter väl inte på samma ställe som på en akustisk i heller, eller? Paradigmskiftet skedde samtidigt på 60-talet som basisterna började spela med fingrarna istället för enbart med tummen. Men på gitarrerna spelades det med öppen hand, och s.k. "hybrid picking" en kombination av plektrum och fingerplock. Om du kommer ihåg elbasarna ifrån Fender, så hade de ingen "thumb-rest" utan ett "finger rest" en liten träribba NEDANFÖR alla strängarna så att man kunde vila resterande av fingrarna där, och spela med - enbart - tummen. När sedan folk upptäckte att det var bättre att spela som en klassisk gitarrist, flyttade de upp träribban till ovanför strängarna och kallade det för "thumb rest" istället. Där vilade man tummen. Sedan när basisterna började spela med både tummen och fingrarna så var den ribban helt onödig. Vad som är ännu onödigare på basar är plektrumskydd eftersom man väldigt sällan använder plektrum där överhuvudtaget. Så både Barney Kessel och Herb Ellis med deras "cirkulära rörelser" med plektrumet, och knuten näve har inte mycket att hämta idag. Jag tror också att eftersom avståndet ifrån strängarna ner till locket är avsevärt större på halvakustiska gitarrer föranleds man att per automatisk "kura ihop sig" med handen och näven. De flesta jag känner till och har sett spela ser det ut ungefär så här mest hela tiden, nuförtiden :
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Apr 13, 2015 18:32:08 GMT 1
Saken är helt enkelt den att jag är nästintill ointresserad av musik med text och endast med svårighet uthärdar de flesta sångare... Kul att vi har åtminstone något gemensamt som vi kommer överens om! Men som sagt, det är smaksak, ungefär som att man föredrar röd färg framför grönt. Inget att diskutera om. Jag lägger mig aldrig i vad folk gillar för musik eller inte. Ungefär som om man skulle bry sig om vad annat folk gillar för mat, och vad de äter. Men men... därför ser ni aldrig mig i trådarna som handlar om "egna alster" o s v. Totalt ointressant. För mig.
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,711
|
Post by piotr on May 2, 2015 15:46:07 GMT 1
Saken är helt enkelt den att jag är nästintill ointresserad av musik med text och endast med svårighet uthärdar de flesta sångare. Undantag finns, t ex Louis Jordan och Alan Price och jag uppskattar de sporadiska sånginslagen i Tommy Emmanuels uppträdanden. Intressant, detta är ett av mina favoritämnen.....är du ointresserad av sången som instrument, texten eller själva sångaren? Jag har själv upptäckt att jag egentligen sällan lyssnar till texten och har väldigt svårt för att lära en hel text utantill, men verkligen uppskattar en sångare som sjunger rent, obesvärat och med fin kontroll av dynamik, vibrato etc. Följaktligen gillar jag ända sen ungdomen också a capella grupper. Inte alla dock. Troligen en följd av att man ibland medverkade i skolkören. Synd att det finns så få profana körer bara. Edit: Alan Price, måste jag ha missat....dvs är det samme man som var habil klaviaturspelare i the Animals? Jag tror inte jag kan besvara din fråga. Så fort jag ställer upp något slags mönster eller regler hittar jag genast undantagen. Frank Vignola har gjort en underbart lekfull platta som heter Gipsygrass - en perfekt syntes av Bluegrass och Manouche, antar jag, eftersom ingendera hörs. Där är en sångare, trickad i flera stämmor, som sjunger ordlöstoch helt underbart på ett par låtar. Ibland lyssnar jag på Doyle Lawsons gospelinspelningar a capella, fast jag inte är troende. Alan Price är den du tror. Han gjorde musiken till Lindsay Andersons film O, Lucky Man - han syns i bild och sjunger sina nummer som en kommentar till handlingen - du kan hitta en del på YouTube. Ett par nummer, t ex Pastoral, är instrumentala. En verklig pärla är Between Today and Yesterday med underbara arrangemang för blåsorkester. Jag tror Jarrow Song fortfarande finns på YouTube (leta efter skivversionen, liveversionen är inte lika häftig).
|
|
piotr
Jag är en forumsnörd
Ugnsgratinerade parenteser?
Posts: 1,711
|
Post by piotr on May 2, 2015 15:58:06 GMT 1
Ja, nu tar du naturligtvis fram gamla 50-tals jazzgitarrister som tvingades spela så. Nåväl, Med stängd hand och knuten näve. De är väl ingen idag som spelar så längre? Förresten är det halvakustiska gitarrer du visar och ingen helakustisk. Ett plektrumskydd på en "jazzburk" sitter väl inte på samma ställe som på en akustisk i heller, eller? Paradigmskiftet skedde samtidigt på 60-talet som basisterna började spela med fingrarna istället för enbart med tummen. Men på gitarrerna spelades det med öppen hand, och s.k. "hybrid picking" en kombination av plektrum och fingerplock. Om du kommer ihåg elbasarna ifrån Fender, så hade de ingen "thumb-rest" utan ett "finger rest" en liten träribba NEDANFÖR alla strängarna så att man kunde vila resterande av fingrarna där, och spela med - enbart - tummen. När sedan folk upptäckte att det var bättre att spela som en klassisk gitarrist, flyttade de upp träribban till ovanför strängarna och kallade det för "thumb rest" istället. Där vilade man tummen. Sedan när basisterna började spela med både tummen och fingrarna så var den ribban helt onödig. Vad som är ännu onödigare på basar är plektrumskydd eftersom man väldigt sällan använder plektrum där överhuvudtaget. Så både Barney Kessel och Herb Ellis med deras "cirkulära rörelser" med plektrumet, och knuten näve har inte mycket att hämta idag. Jag tror också att eftersom avståndet ifrån strängarna ner till locket är avsevärt större på halvakustiska gitarrer föranleds man att per automatisk "kura ihop sig" med handen och näven. De flesta jag känner till och har sett spela ser det ut ungefär så här mest hela tiden, nuförtiden : Du hakar upp dig på en oväsentlig detalj. Det som förenar dessa två är att spelhanden rör vid och glider över locket, eller det upphöjda plektrumskyddet, på ett sådant sätt att plektret aldrig kommer i beröring med dessa. Nu kan jag inte se om O'Connor har (isåfall genomskinligt) plektrumskydd, men med den spelstilen kommer ett sådant eller locket att uppvisa en hel del små fina repor som svårligen går att upptäcka på en video. Jag vet inte många akustiska gitarrister som spelar med fullkomligt svävande högerhand, och än färre, om ens någon, som låter plektret gå före så att det repar locket (eller skyddet). David Grier ser ut att spela med fri högerhand, men det kan också vara så att han stödjer lätt med handleden mot stallet. På tyska heter plektrumskydd Schlagbrett, ett utslag av den vanliga missuppfattningen. Jag gissar att det är en översättning av spanskans golpeador (av golpear, slå; golpe, slag). På en flamencogitarr är det väl dock precis vad det är, en slagbräda. Det är verkligen synd att O'Connor inte kan spela gitarr eller mandolin längre, bara violin. Han är en stor nydanare åtminstone på det första instrumentet, en plektral motsvarighet till Emmanuel, kanske (nej, förresten, intressantare). Synd också att förstärkningen får gå ut över instrumentklangen.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on May 3, 2015 16:08:55 GMT 1
Ja verkligen synd att han inte kan spela varken gura eller mandolin längre. Bursit drabbade honom tydlign.
|
|
|
Post by svenake12 on May 3, 2015 22:05:45 GMT 1
Alan Price spelar Dylan låten "To Ramona"
Fantastiskt bra.
|
|