|
Post by Klangfix on Aug 25, 2015 8:32:52 GMT 1
Egentligen ska man kanske inte diskutera tycke och smak, men jag måste ändå ställa frågan: Vad är snyggt och vad är oproportionerligt och/eller fult? Tittar man i en musikaffär ser man mängder av gitarrkroppar med väldigt snarlika former. Avvikelserna är små och frågan är om de rådande formerna har långsamt närmat sig sina nuvarande former, eller om någon gitarrform plötsligt fått stor uppmärksamhet och sen har alla bara hängt på och kopierat formen.
Jag skulle också tycka det var kul om ni kunde komma med bildexempel. Det jag egentligen är ute efter är att kolla om det faktiskt finns en efterfrågan för avvikande gitarrer, eller om "vanilj-gitarren" har flest anhängare, dvs är mest lönsam att tillverka och sälja.
Forumet är fritt. Varje åsikt är lika värd. Försök dock undvika ha åsikter om varandras åsikter. :-)
|
|
|
Post by Klangfix on Aug 25, 2015 12:25:41 GMT 1
Eftersom ingen vågat visa några gitarrer, sticker jag ut hakan lite: Den här tycker jag är fulsnygg, eftersom den har lite knepiga proportioner, med stallet "felaktigt" placerat i förhållande till f-hålen och en alltför platt del av kroppens form vid ändknoppen.
|
|
|
Post by Claescaster on Aug 25, 2015 16:40:15 GMT 1
Jag gillar vanliga dreadnoughts, helst med Martinhuvud och volut på baksidan. Bling får det gärna också vara, desto mer pärlemoinlägg och guld desto bättre. Jag ogillar det mesta nytt och har väldigt svårt för jumbos och akustiska gitarrer med cutaway. Den här tycker jag är väldigt fin att se på: K. Yairi YW-1000 Made in Japan 1973
|
|
|
Post by Klangfix on Aug 26, 2015 9:36:35 GMT 1
Fin gitarr. Sitter det skruvar i stallet? Möjligen kan jag tycka att logotypen kunde varit lite mer diskret och inte så "blaffig", men vi vet nog alla hur japanska trycksaker kan se ut. De har en annan syn på layout.
|
|
|
Post by Claescaster on Aug 26, 2015 9:53:49 GMT 1
Japp, stallet ska bytas så fort träbutikerna öppnar här, allt är stängt i augusti. Jag gillar den stora logan, samma med Morris under tidigt 70-tal, sen gick de över till mer diskreta logor.
|
|
kgha
Lärt mej ta barré
Posts: 94
|
Post by kgha on Aug 26, 2015 15:38:28 GMT 1
Är otroligt traditionell: klassiska spanska konsertgitarrer och fullbodied archtops är vad jag gillar. Parlors med smal midja kan också vara otroligt charmiga, men dreadnoughts, även om de kan vara otroligt vackra, får inte mitt hjärta att slå snabbare. När det gäller konstiga gitarrer tar väl Manzers 42-strängade Pikasso priset?
|
|
sfe
Besserwisser
Det tråkiga med att vara pessimist är att man så ofta har rätt.
Posts: 2,949
|
Post by sfe on Aug 26, 2015 19:07:46 GMT 1
Jag säger bara en sak: Vandre Davoli Jag köpte en Vandre Davoli, halvakustisk, blå, med två mikar, på en marknad för många år sen. 400:- fick jag ge och då fick jag den i en påse bara för att den var så ful. Nåt halvår senare hade den bytt ägare jagvetintehurmångagånger och dök upp på en Stockholmsmässa med en prislapp på 20 gånger mer än vad jag gett. Underlig skapelse med aluminiumhals och 6mm telejack. Just det, 6 mm. Hade jag inte känt en radioentusiast så hade jag väl aldrig lyckats få tag i en plugg som passade. Gitarren kändes väldigt underlig att spela på. Lite som gitarrernas motsvarighet till Citroen. Och ful som........... Inget foto dock.
|
|
|
Post by longoskran on Aug 26, 2015 19:31:57 GMT 1
Gillar inte: cutaway, dread (har fyra), överdrivet bling, guldmekanik. Gillar: slope- eller round shoulder, platt ovansida på huvudet, flammig lönn, träbinding.
/P.
|
|
|
Post by Lars Christophersen on Aug 26, 2015 20:26:20 GMT 1
Tycker det är svårt att skilja form från ljud. Jag menar, en dread som låter bra kan vara tilltalande för mig även om jag egentligen är mindre förtjust i dread-formen som sådan. Inser att jag är stockkonservativ? Gillar inte bling, ju mindre lull-lull desto bättre. Tilltalas av klassisk spansk gitarr och ofta av OM och 00. Cutaway skulle jag aldrig bruka, det är för fult helt enkelt... Egentligen spelar en faktor till väldigt stor roll: hur mycket spelad gitarren är, av mig eller andra. Mojon i sig är tilltalande tycker jag. Exempel: Martin 1937 00-18:
|
|
|
Post by rogerh on Aug 26, 2015 20:46:34 GMT 1
Ogillar spegelblanka gitarrer, gillar ärligt slitna gitarrer med mojo. Ogillar stora, tunga och basbumliga gitarrer, gillar små dynamiska gitarrer med komplex ton och lång sustain. Ogillar fuskbyggda gitarrer med dåliga hantverk, gillar gitarrer gjorda med smak, kunnande och kärlek. Ogillar plast, tycker om ben och pärlemor. Ogillar plywood, tycker om solitt trä. Ogillar onödigt bling i små doser, gillar enkla och rena linjer men även totala smakhaverier med för mycket av allt. Ogillar standardgitarrer som går 13 på dussinet, gillar gitarrer med ovanliga lösningar SOM INTE ÄR HYPE. Ogillar tjock plastlack, cellulosalack och shellack, gillar spritlack. Ogillar dåligt injusterade gitarrer, gillar lättspelade och väl intonerade gitarrer. Ogillar moderna tjocka och tunga gjutna stämskruvar, gillar öppna och lätta stämskruvar. Ogillar alla pickuper utom K&K, speciellt alla de som har en klump med rattar i sargen eller batterier. Ogillar dragstång. Ogillar nickelband, gillar mässingsband. Ogillar ställbara stallben i metall. Ogillar alifatiska lim, gillar hudlim. Sist men inte minst: Ogillar gitarrer som inte låter bra, gillar gitarrer som låter bra. Är någon förvånad? Svarade inte på frågan inser jag. Alla gitarrer med mer än 6 strängar är konstiga, gitarrer formgivna av sanna konstnärer med känsla för form är tilltalande.
|
|
|
Post by favino on Aug 26, 2015 22:08:44 GMT 1
Mina ögon kan aldrig vänja sig vid Martins Dreadnought form. Den är inte ful, för formen är balanserad, men jag kan inte riktigt se det vackra i den. Mer kurvor passar mitt öga bättre. Snyggast tycker jag självklart att Selmer/Maccaferri är utan tvekan. Jag skulle också tycka det var kul om ni kunde komma med bildexempel. Det jag egentligen är ute efter är att kolla om det faktiskt finns en efterfrågan för avvikande gitarrer, eller om "vanilj-gitarren" har flest anhängare, dvs är mest lönsam att tillverka och sälja. Forumet är fritt. Varje åsikt är lika värd. Försök dock undvika ha åsikter om varandras åsikter. :-) Nu antar jag att du mest menar akustiska gitarrer, om vilka jag kan föga. Elgitarrer känner jag till bättre och måhända kan man tänka sig att det går att applicera några av mina tankar även i den akustiska världen. Ser man på elgitarrer finns det helt klart en efterfrågan (om än liten) på gitarrer med väldigt avvikande form. Det som brukar sortera in under avantgarde verkar ha sina anhängare, och de verkar inte direkt bry sig om prislappen. exempelvis Teuffel www.teuffel.com/Vet inte om det är bättre avans på avantgarde gitarrer än "vaniljgitarrer". Men det blir förstås svårt att jämföra rakt av. (En squier tele för 2.995 har föga gemensamt med en Suhr tele för 29.995 även om de ser förvillande lika ut - Vilket företag som tjänar mest låter jag dock vara osagt.) Men som duktig ensambyggare tror jag att man kan ha lättare att tjäna en slant om man har ett klart eget designkoncept. En Teuffel kostar 70.000 - 120.000, Personligen tycker jag de är skitfula men han har alltid upp till ett års väntetid. Då tycker jag att Tao guitars tillverkar mycket vackrare gitarrer i samma genre, i sammanhanget även billigare då de startar på blott 40.000 Tvivlar på att de skulle kunna ta lika mycket betalt för "samma" gitarr om den istället såg ut precis som en tele. Om jag själv skulle satsa på att bli gitarrbyggare skulle jag helt klart välja att ta fram en egen design. Visst vill det stora flertalet ha gitarrer som ser ut som "vaddetännuär" som är på modet, men man slipper konkurrera med gitarrbyggare som bygger precis likadana gitarrer som alla andra. Hur lätt är det att konkurrera med hundra gubbar som alla kan bygga världens bästa tele. En sak som jag har svårt att förstå är att inte fler tillverkare satsar på mer egen design, jag är helt säker på att de allra flesta köper gitarrer med ögonen före öronen. Men bara för att krossa mitt eget långdragna svammel vill jag nämna att jag själv inte äger någon gitarr med "avvikande" form, det är tele, strat, les paul & prs i mitt gitarrställ, och aldrig i helvete att jag skulle köpa en avantgarde variant av Selmer.. Till mitt försvar vill jag dock tillägga att jag håller på o bygger några gitarrer med lite avvikande form..
|
|
|
Post by Claescaster on Aug 27, 2015 9:30:45 GMT 1
Håller helt klart med om mojon och har inte en gitarr som är yngre än 40-år. Jag tycker dock att klassikern dreadnought har fått oförskämt dåligt rykte de senaste 10-åren i all denna hets om OM och parlour modeller. Spelar man mycket fingerplock kan jag verkligen se en poäng i en mindre gitarr men jag har sett för mycket ackordharvande gitarrister på små gittarer som låter riktigt dåligt, speciellt i indie-svängen här i Spanien.
|
|
|
Post by rogerh on Aug 27, 2015 11:24:37 GMT 1
"Parlor hets" minsann, kanske man för en gångs skull seglar med i samtidens vindar - om än med 100 år gamla gitarrer!
|
|
|
Post by Claescaster on Aug 27, 2015 15:37:39 GMT 1
Det är väl mer OM-hets än parlor, men du ligger garanterat helt rätt i tiden Roger.
|
|
|
Post by herringbone on Aug 27, 2015 22:11:23 GMT 1
Har alltid känt mig rätt tveksam till 12-bandade dreadnoughts. Synd egentligen, för jag har hört mycket positivt om deras egenskaper när det gäller ljudet.
|
|