|
Post by chrilleball1979 on Mar 20, 2015 15:02:35 GMT 1
Skapar denna tråd där det vore skoj om ni liksom jag ville berätta om ert värsta gitarrminne Jag menar då någon gitarr ni köpt som varit helt katastrof ny eller begagnad osv... Jag börjar berätta. Beställde en Tanglewood Parlor-modell, (minns ej beteckningen) från en nätbutik. Ringde och fick till svar att den inte fanns i lager men att dom nog kunde ordna fram en åt mej vilket dom gjorde. Jag var mycket tydlig med att jag inte var intresserad av butiksexemplar utan ville ha en helt ny. Killen i butiken sa: Var inte orolig, klart den är ny och i toppskick när du får den. Så fort jag öppnade kartongen fick jag en smärre chock. Först trodde jag att det var lackfel men när jag tog upp och tittade så var hela gitarren nedstänkt med något klet som jag först trodde var öl men antagligen var det cola eller någon annan läsk... Såg ut som om gitarren varit med på ett rejält party... Stallbenet var utbytt och jag upptäckte när jag tittade på det att det tidigare måste ha suttit på en annan gitarr med annat mellanrum mellan strängarna, spår fanns på benet av tidigare strängar och det stämde liksom inte riktigt. Stallbenet var dessutom alltför högt. Ringde upp butiken och fick prata med en annan kille än den som jag beställde av. Blev väldigt otrevligt bemött av säljaren som försökte slå i mej att det kletiga var rester av polish eftersom dom polerat den innan leverans. Det där med stallbenet besvarade han med att man kan ha gjort vissa justeringar på gitarren innan man skickade den till mej. Så frågan jag ställde då var: För det första, när jag beställde vart jag lovad en helt sprillans ny gitarr och varför skulle den behöva poleras? Andra frågan: Hur justerar man strängarna sidleds? Jag vet inte var dom hittade denna gitarr men efter mycket tjat så drog dom av 500:- på priset om jag behöll den vilket jag gjorde, bytte stallben och polerade upp den och slapp det där kletet som fanns på så visst, det gick ju att fixa till gitarren men det var en skräckupplevelse när jag plockade upp den ur kartongen... Företaget som sålde denna förlorade en kund...
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 24, 2015 0:20:59 GMT 1
Äh det där är väl sådant man höll på med i 14-15 årsåldern då man fick, lånade, spelade till sig i poker gitarrer av kass kvalitet av kompisar, som inte spelade, men hade en liggandes. De flesta, speciellt en Egmond Lucky Seven vill jag minnas, fick psykediliska färger på sig, och den gick hädan via det mer explosiva sättet en extra rolig och blöt nyårsaftonskväll vid tolvslaget, något år senare.
Sedan fick jag göra valet. Att syssla med både smällare/fyrverkerier och samtidigt försöka bli flink med fingrarna på en gitarr var ingen lyckad kombination. Antingen eller! :-)
Har aldrig köpt något helt hemskt när jag tittat efter seriösa guror.
EDIT: HAR ALDRIG - OCH TÄNKER ALDRIG - KÖPA NÅGON GURA VIA NÄTBUTIK ELLER ANNONS PÅ INTERNET UTAN ATT SE OCH PROVA DEN I VERKLIGHETEN FÖRST. Oavsett om den är ny eller begagnad.
|
|
|
Post by Peter on Mar 24, 2015 8:39:02 GMT 1
Jag beställde en 12-stålängad Landola 2002. Specen löd: - Rosewood i kroppen, gran i locket och ebenholtz i stall och greppbräda. - Greppbrädan skulle ha samma block-inlay som en Les Paul Custom. - Vita kantlister på skalle och hals. Gärna multi-ply. Abalone runt ljudhål och framsida kropp. - Stämskruvarna och bältesknoppar i guld. - Den skulle ha vanlig sunburst på framsida lock. Jag fick hjälp av innehavaren i min stam-butik att beställa den. Efter några veckor fick jag veta att det inte skulle vara några problem. Jag skulle få vänta i ca 3-4 månader. 3-4 månader gick och det hände ingenting. Efter några påtryckningar från innehavaren så fick jag beskedet att det var lite problem med att få tag i färdiga greppbrädor med de inlägg jag ville ha (jag trodde de skulle göra de själva). Efter ytterligare några månader så blev jag lite irriterad och bad att få telefonnumret till VD:n på Landola. Jag ringde och pratade med honom och han lovade guld och gröna skogar. Det skulle snart bli en leverans. Några månader till gick och då fick jag veta att de hade skurit sig lite. De hade fått en hals med krämfärgade kantlister och de passade inte så snyggt ihop med den kropp de hade gjort med vita kantlister. Nu blev jag irriterad på riktigt. Jag påpekade att de lovat en gitarr på ca 4 månader efter de specar jag skickat och krävde ett ärligt svar vad som pågår. Jag fick till svar att den snart var klar för leverans. Efter 9 månader så fick jag gitarren. Till stor besvikelse. Utan att informera mig hade de gett avkall på de önskemål jag hade. - På greppbrädan var det små "snow flakes". - Stämskruvarna var kromade. - Sunbursten på framsidan var snygg, men inte "skrapad". Dvs. rosetten (som jag ville ha i abalone) var bara vita ringar och var nästan helt täckt av svart lack. - Vanliga kantlilster runt kroppen. - Ingen kantlist på skallen och halsen. Inte ens prickar på kanten av greppbrädans överkant. Hur mycket fel kan det bli? Fast gitarren var bra. Så pass bra att en kompis till mig blev så sugen på den att han erbjöd sig att köpa den för samma pengar som jag gav för den. Cash. Jag gick med på det eftersom mina förväntningar inte uppfylldes och sen var jag så jäkla besviken på vd:n. Jag gick tillbaka till butiken och beställde en Guild JF-55-12. Sen var jag nöjd
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 24, 2015 8:52:58 GMT 1
STämde eller intonerade Landolan? Sedan 80-talet har jag bestämt mig att undvika just märket Landola, eftersom vi i musikaffärerna att de oftast var omöjliga att få stämda rätt eller egentligen hålla intonationen. Loef har förklarat i annan tråd vad det berodde på. Eftersom det var svårt att bevisa för dom, vi kunde inte lämna tillbaks på garanti i heller, så bröt vi med dem. Jag aktar mig i stort sett för Landola även idag, oavsett hur bra de har blivit. Det finns andra märken, och andra modeller som i stort sett fungerar/låter likadant. Det med VD n är ungefär sammat problem som vi hade i Sverige på den tiden 80-90 talet. De valde att ignoerar problemen med o-intonerade gitarrer trots att vi påvisade dem, och sedan sade vi upp allt inköp ifrån Landola. De kan vara sjukt bra, och snygga idag, men det finns alldeles för många andra märken som konkurrerar med ungefär samma ljud och utseende, och som man inte behöver ifrågasätta intonation eller annat. Så jo, hemsk gitarrminne, som har med den professionella sidan att göra, dvs vad vi tog in i musikaffären och försökte sälja, så jo. Då får väl detta räknas dit. ackegura.proboards.com/thread/11069/varf-mmer-mde-aldrig-landolaMen trots att detta var på 80-90 talet, så har Peter haft problem så sent som 2002 med samma företag. Dvs Landola verkar vara ett företag som alltid har haft problem med antingen det ena eller andra. I Peters fall var det väntetiden och att han trots det inte fick vad han hade beställt efter ett år eller så. I mitt fall (och andras) var det att de aldrig intonerade för att de helt plötsligt började få felaktigt kapade greppbrädor som inte personalen som limmade fast dem kände till eller fick reda på.
|
|
|
Post by Peter on Mar 24, 2015 9:38:04 GMT 1
STämde eller intonerade Landolan? Jo. Nog intonerade den allt. T.o.m. med ett capo på 5-7 bandet vilket jag tycker de flesta 12:or jag provat har svårt med.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 24, 2015 11:00:24 GMT 1
Ja, capo och tolvsträngat har och är och kommer alltid att förbli problem. Eftersom det är olika tryck på de tunna strängarna än de tjockaste. De ligger ju på "olika höjd" på ovansidan, så det är klart att måste man trycka ner med capot så mycket att även de tunna strängarna (oktavsträngarna) blir rätt nedtryckta så trycker man för mycket på de tjocka spunna, vilket gör att de går upp lite i pitch.
Men vad bra att den just Landolan fixade det! Kanske en framtida feature för dem? Eller det var nog ett ödets nyck där också...ren lotterivinst. :-)
|
|
|
Post by rogerh on Mar 24, 2015 20:35:17 GMT 1
Den där VD'n med guld och gröna skogar skulle Olav Löf kunna berätta historier om. En psykopat som körde Landola i botten... Ren tur att gitarren blev fel men bra!
|
|
|
Post by BluesJohan on Mar 24, 2015 22:31:15 GMT 1
Mitt värsta gitarrminne, eller ett av flera, är att inför en festivalspelning i södra Italien så blev min gura kvar på flygplatsen i Rom.. Hade bara en med mig och det kändes rätt hopplöst att hinna få tillbaka den innan gigget! Men till min förvåning och stora glädje så kom det en gubbe i en taxi med min gura strax innan vi skulle upp på scén!! Makalöst nervöst var det att vänta o hoppas.. Men ett fint slut!
|
|
Calle
Allvetande
Posts: 6,909
|
Post by Calle on Mar 25, 2015 22:01:38 GMT 1
Mitt värsta minne är nog när en stor tung kristallpjäs i formen av en flugfiskare fick för sig att hoppa ner och slå igenom locket på min Loef Regen. Det var inte roligt men Stefan Alexandersson i Karby Vendel utanför Uppsala reparerade den med den äran och Regen är en av mina favoritgitarrer, ärrad men ännu mer älskad.
|
|
|
Post by telektrick on Mar 25, 2015 22:17:44 GMT 1
Det måste vara den där 1965 sunburst Stratocaster som jag köpte för $75 1968 och sedan gav bort till en vän.........han byte in den mot en $100 Harmony Akustisk gitarr. Undrar var den är nu???
Eller den vintern 1971 då jag behövde pengar till en flygbiljett till Aspen Colorado. Jag hade tänk åka slalom under påsk lovet. Sålde då min 1952 Telecaster för $350 och plötsligt hade pengar till biljetten.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 25, 2015 23:03:56 GMT 1
Ujj ujj ujj, telektrick! Men det är sånt man gör. Man kan aldrig och inte veta vad de är värda längre fram. Man tror alltid att de går att köpa en ny längre fram, och att - liksom - de är lika bra. 1952 Telecaster såldes 1971 för 350. Ja ja, skyll dig själv. Idag hade det varit din pensionsförsäkring.
Men ärligt talat, var den så bra den där 1952:an? De kom ju med utan trussrod och liknande barnsjukdomar.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 25, 2015 23:09:44 GMT 1
Det värsta gitarrminne jag har hört, var en gammal s.k. dansbandsgitarrist, eller "husbandsgitarrist" som jag kände. Dansband fanns ju inte utomlands i den meningen, så han spelade i husbandet på en kryssning i medelhavet under sent 60-tal. De hade engagemang i flera månader och var välbetalda. De bodde på båten, och ja, skulle få tiden att gå mellan spelningarna. De hade andra sorters spelbord där, och ja, de spelade väl inte bort gaget på kasinot ombord, men de försökte - uttråkade - hitta på den ena vadslagningsgrejen efter den andra.
Efter en spelning och blöt kväll - de hade flera olika instrument med sig på båten, inte bara en gitarr - så stod gitarristen på ute på däck, nära relingen med sin 1960 Fender Stratocaster, röd, och slog vad med de andra om den skulle flyta eller sjunka. Du vet, typ det inslaget de hade i David Letterman showerna "Will It Float?"
Ja, jag behöver inte berätta mer. Om han vann vadet eller inte förtäljer inte historien. Men den sjönk på direkten. Först 10-15 år efteråt började han ju reta sig på tilltaget, när de blev högst eftertraktade.
|
|
|
Post by telektrick on Mar 28, 2015 19:15:17 GMT 1
Ja,....ovecentl.....med tanke på hur lite jag får i pension efter ett helt liv som först statlig, och sedan kommunal anställd (musiklärare) hade lite pensionsförstärkning varit underbar.
Ja.....den var bra....mycket bra som gitarr och hade trussrod.
Craig
|
|
|
Post by Claescaster on Mar 29, 2015 11:37:36 GMT 1
Fan en 52:a, att ha ägt en sån är ju en ära i sig även om du inte har kvar den. Man kan inte gräma sig over sånt och måste se framåt, och kanske lära sina barn att inte göra samma misstag.
|
|
Deleted
Deleted Member
Posts: 0
|
Post by Deleted on Mar 30, 2015 10:07:30 GMT 1
Ja, ni kan ju tänka er hur många klenoder som Pete Townshend slog sönder på scenen? Redan 1964-1965 började han med det. Och gitarrerna var några år gamla, och det var nästa uteslutande Gibson och Fenders. Idag, när han får frågan i intervjuer så säger han att tja, just därför... han har varit ointresserad av hela vintage stuket och brydde sig inte om hur de lät eller om de var investeringar längre fram. Det var hans pengar, och hans gitarrer. Han bestämmer själv deras öde. Han har ju iofs inte några problem med pensionsförsäkringen i heller oavsett om han slog sönder guror eller inte.
F ö känner jag föräldrar till min generation, dock inte mina, som säger att det var det värsta gitarrminne de någonsin sett, när de var på konsert när de var unga, och såg the Who för första gången. Och tyckte det var totalt det värsta de någonsin sett. Att göra så mot något material ö h t.
|
|